Det är en himla massa snack om graviditeter, missfall och barn i bloggosfären. Storbloggare blir gravida, en del får missfall, andra får barn och / eller har dem sedan tidigare – det diskuteras hit och dit och det hela är oerhört terapeutiskt för en tjockis som jag, i väntans tider.
Häromveckan skrev jag om hur det nu talas om ”att man äntligen berättar sanningen” om graviditeten, alltså inte förskönar den för att tjejer inte ska bli förvånade och känna skam när de lider och inte tycker om att vara gravida.
Själv tycker jag att kvinnor så länge jag kan minnas har varit väldigt måna om att tala om krämpor och smärtor, spyor och hur tungt det är -så jag känner mig inte ”förvånad” eller ”lurad på konfekten” nu när fogarna börjar göra sitt för att också jag ska ha något att beklaga. Tvärtom känner jag mig, med rätta, lyckligt lottad som mest mått bra.
Kvinnor har alltid varit väldigt ärliga i sina vittnesmål, känns det som. Men så läser jag inte heller om det i de glansiga böckerna. (utan på annat håll)
Häromdagen så skrev min vän Helena D i sin blogg om att exempelvis foglossning inte godkänts som anledning till sjukskrivning av försäkringskassan i Sverige med motiveringen ”Graviditet är ingen sjukdom” (läs mer här , här eller här).
Den frasen, som jag lärt mig avsky, används om möjligt ännu mer frekvent i Spanien…
Så visst är det väldigt viktigt att upplysa och sprida hur jobbig en graviditet faktiskt kan vara, för alla kvinnors skull.
För kan man t.e.x inte gå så kan man inte gå. Har man ont så har man -även om det finns de gravida som inte har ont och även om kvinnor blivit gravida i alla tider. Vad har det med saken att göra?
Det är oerhört positivt att de som lider är öppna med detså att andra inte tror sig vara ensamma om det.
-Och framförallt så att samhället inte diskriminerar de som lider.
Alla blir inte lyckliga av att vänta barn, det är ofta oerhört påfrestande för både kropp och psyke.
(Och det är bara början -sen kommer det barn!)
Men jag måste faktiskt få berätta att jag, utan att hyckla, framförallt tycker att det är fantastiskt. Alltså, det är ju helt otroligt! Det bor en liten flicka, som är min dotter, i min mage!! Visst har jag ont, och jag ser inte fram emot att det ska bli tyngre och göra mycket ondare, jag har oroat mig en hel del för missfall och allt vad det nu är och jag vill inget annat än att gravidet ska ta slut = jag får träffa min dotter. Men. Jag är framförallt väldigt glad. Löjligt glad för det enorma jag upplever.
Jag struntar i hur naturligt det är att vara på smällen och att kvinnor gjort det här i alla tider: jag har aldrig varit med om något liknande. Visst har jag varit nära gravida kvinnor men nu är det jag som är gravid och det är en hisnande känsla. En liten människa växer i mig som är min dotter! Jag ska bli mamma för första gången! Få en egen liten familj!
Jag fnissar saligt när jag ser och känner hur hon rör sig i min mage.
Sen har jag förstås haft en jäkla tur som gått mer än halva graviditeten utan att ha blivit stor och tung, jag är stark efter många års träning, jag har sluppit ifrån de där spyorna som andra lider sig igenom, jag har möjligheten att jobba hemifrån när fogarna spökar och jag har en kille som tar hand om mig när det behövs.
Min verklighet är ju den här just nu: jag mår framförallt bra och är fånigt glad över mitt tillstånd.
JA: Jag är så här klyshig, på riktigt.
Det är jag tacksam för, – jag är medveten om att jag har haft tur.
Om det blir värre sen så blir det, just nu mår jag så här.
Och nu är allt som finns.
Men, andra har samtidigt ett riktigt helvete i detta NU, läs den här fantastiska beskrivningen av det.
P.S För depp -läs ett par inlägg längre ner;)
Senaste kommentarer