Kattlängtan

Ont i magen har det gjort, Daniela som tar hand om katterna ringde till Ignasis mamma för att Boleta, vår svartvita katt gått ned i vikt och inte ville äta. Jag ringde och vi pratade rätt länge om vad de skulle göra men allt vi kunde göra var att be dem tala med en veterinär och att vi skulle ta hand om kostnaderna.

Jag gruvade mig så för att ringa och mötas av dåliga nyheter, men jag har nyss pratat med Martín (pojkvännen) och Boleta mådde nu bra och åt ordentligt. 

Det är otroligt vad djur kan komma att betyda i ens liv. 

¡Muchísimas gracias , Martín y Daniela, por cuidarlas tan bien!

Älskade, vackra Boleta:

Boleta fotad av Emma Sofia Dedorson

Björnen sover

 i sitt lugna bo.

Blogguppehåll i några dagar av flera olika skäl.

Det är lördag morgon och vi hämtar oss efter gårdagens stadsfest här i Ensenda.  Det rörde sig om Cross Country -rallyt ”Baja 1000″  där en massa monstertruckar och motorcyklar från hela Nord- och Sydamerika kör 1000 miles på 18 -24 timmar. Hela Baja California. Loppet börjar och slutar här i stan så på morgonen stod vi längs den torkade flodfåran för ta avsked av de tävlande:

och sedan på natten tändes eldarna längs med samma flodfåra för att motta vinnarna….och de som orkade hålla sig vakna mottog även förlorarnai gryningen.

Jag försökte rita hjärtan av motorcyklarnas ljuskäglor med hjälp av slutartiden i kameran vilket jag lyckats med förr i stadstrafik, men de körde lite väl fort:

Los Barri Boys

här följer en ovanligt lång dagboksanteckning; några timmar ur mitt liv beskrivna i detalj. Jag skriver ned dem för mitt eget minnes skull och för att de här timmarna känns som början på något intressant.

 ”Los Barri Boys”.

Dagen började med att vi bevittnade 350 adrenalinstinna förare bränna i väg i sina terrängfordon för att det närmsta dygnet rejsa hela Baja California-halvön ner och tillbaka (ungefär lika lång som Sverige). Resten av dagen ägnade jag åt att springa diverse ärenden här i Ensenada, Mexiko var jag bor för tillfället .

När jag kom hem kändes det som om jag själv sprungit hela rallysträckan och jag ville jag ingenting annat göra än att vila. Men få saker är väl så njutningsbara som att vara fysiskt utmattad utan att vara trött…

…när man har möjligheten att vila?

Förtjust över min lilla minidator som jag införskaffat låg jag med den i sängen och tittade på film. En köldknäpp hade drabbat Baja California så temperaturen i vår lägenhet var nere på 15ºC. Men vad gör det när man har tjocka filtar och en varm man till sitt förfogande? Han släckte ned, kopplade in även sina hörlurar till min lilla dator och där låg vi sedan och tankade kroppsvärme av varandra, han med handen på min bebodda mage och jag med fingrarna flätade i hans mörka lockar, alltmedan vi såg filmen, – en dokumentär om resan från embryo till färdigbakad bebis.

Det var då jag fick syn på en huvklädd gestalt utanför fönstret som tryckte näsan mot glaset och kikade in i mörkret där vi låg.

Carlitos, grannpojken, kom för att påminna oss om att snart skulle de första bilarna i Baja 1000 börja återvända.”Vi är trötta men jag ska kolla med Emma i alla fall”, sa Ignasi som i bara kalsongerna gläntat på dörren för Carlitos. ”Okej”, svarade han besviket och sprang iväg till vad som i hans värld var årets händelse. Hur kunde vi sova bort något sådant?

Skulle vi överge vår mys-kokong för att se några motorfordon svischa förbi oss i det kyliga mörket?,var frågan.

”Jo, men det här upplever vi förmodligen bara en gång i livet,vi kan lika gärna gå ned och titta”, resonerade jag motvilligt.

Så kallt som det var där ute har det inte varit under hela vår vistelse i Mexiko. Det rörde sig om en rå, penetrerande kyla som lätt skulle  ha kunnat pareras med tillräckligt varma kläder men våra extratröjor fanns inne i rummet där mina föräldrar sedan några timmar låg och snarkade.Vi höll istället om varandra och gick med raska steg för att på så vis hålla värmen. Alla de hundar som vanligtvis skäller på förbipasserande låg nu ihoprullade utan att ens morra åt oss. I luften förnimdes en diskret doft av bränt trä och Ignasi tyckte att ”det luktade vinter”. Inte en själ syntes till på de dåligt belysta gatorna. ”Tror du verkligen att det  är folk där nere?”, undrade jag men innan han hann svara skar en motorcykels gälla skri genom tystnaden och vi hörde jubel och visslingar nere ifrån flodfåran, dold av träd och bebyggelse.

När vi kom fram syntes inte ett fordon till men längs med flodbanken brann eldar runt vilka folk stod samlade.

Vi gick en bit längs efter kanten  och letade efter Carlitos eller någon annan bekant utan framgång.

Tillslut beslöt vi oss för att sätta oss ned i sluttningen och i alla fall vänta in de första bilarna, -än så länge hade bara några motorcyklar åkt förbi. 

Det dröjde inte länge innan en man vid brasan närmast oss ropade: ”Tomen estas sillas, así estarán más cómodos” och så kom han med ett par stolar till oss.  ”Cualquier cosa que necesiten, díganme que vivo aquí al lado”  – ” Vadhelst ni behöver, säg till mig, jag bor alldeles här intill”  uppmanade han och sa sedan det ingen på allvar sagt till mig tidigare:

”Mi casa, su casa”.

Och med de orden lämnade han oss bekvämt väntandes på varsin pinnstol.

Värmen uppifrån hans brasa nådde oss med nöd och näppe men innan kylan segrade njöt vi en stund av den sällsamma stillheten under stjärnorna, utsikten över grannarna runt sina eldar och varandras sällskap. Vi drömde om framtiden, pratade om hur alla dessa upplevelser kommer att bli till anektoter vi berättar för vår dotter.

Men kylan var obarmhärtig och vi kastade längtande blickar upp mot den gästvänlige mannens brasa.

Han ropade till oss, ”¿Qué tal el romance en el arroyo?” -”Hur är det med kärleksparet  nere i fåran?” och då tog vi tillfället i akt att närma oss värmen med våra stolar.

Mannen var inte ensam, han hade sällskap av sina två bröder och deras frodiga fruar. De tre bröderna Barri var vid det laget ordentligt dragna medans fruarna var spiknyktra. De presenterade sig som ”Los Barri Boys”  och hade en truck full med öl och tequila.

Allteftersom kvällen led närmade vi oss varandra. Nästan inga bilar svischade dock förbi nedanför, det var umgänget som var nattens behållning. Ignasi följde männens exempel och drack tequila, jag följde kvinnornas och drack ingenting alls. Festen hade bara börjat.

Continuará…

…

Kulturrelativism / Kulturobjektivism

Kulturrelativism är en term som bl.a används inom antropologin, en relativism med avseende på kulturer; uppfattningen att ” ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan”.

Motsatsen till kulturrelativismen är kulturobjektivismen, där man tillåts värdera olika kulturer ”objektivt”.

Enligt min åsikt är bägge förhållningssätten relevanta och motsätter inte varandra så länge man inte går till dess extremer:  Extrem kulturrelativism skulle vara att acceptera exempelvis hedersmord eftersom det kan anses vara ett uttryck för en annan kultur man inte får ifrågasätta. Extrem kulturobjektivism å andra sidan skulle vara att exempelvis värdera en viss kultur som bättre än andra och sedan påtvinga resterande kulturer denna kultur,  -för att ”den är bättre / mer högtstående” (ex. kolonialism).

Jag anser att det, å ena sidan är uppenbart att man inte kan acceptera mord och förtryck bara för att det ”är en del av (den främmande) kulturen” och att det å den andra är en omöjlighet att värdera en kultur ( -eller vad som helst) med total objektivism.  Vi betraktar alltid allt utifrån oss själva.

Det är en svår fråga om gränsdragande, framförallt när det kommer till de frågor som går utanför de som anses vara de mänskliga rättigheterna (deklarerade av FN) – men även där blir det komplicerat för att det hela blir en fråga om definition. Hur som helst finns det i nuläget inte en enda kultur där inte flera av punkterna i FN’s deklaration dagligen bryts emot.

Inte ens den svenska kulturen.

Det kan låta som en självklarhet att man inte ska diskutera teman som dessa utifrån dess extremer, att det inte är så vanligt förekommande. Men tyvärr hamnar diskussionen ofta just där: ”Så du tycker att det är okej att mörda kvinnor? ”  eller  ”..så du vill påtvinga världen din kultur och dina värderingar? Med våld?” . D.v.s man anklagar opponenten för extremism -man uttrycker den (i de flesta fall) inte själv.

- Man slösar all energi på dessa extremer så att en moderat diskussion inte ens hinner påbörjas.

Jag tror på kulturrelativism i den mån att man i första hand måste se förbi extremerna kulturen i fråga representerar: om jag vill närma mig en främmande kultur får jag inte fastna vid enbart de grymheter jag ser (som ofta är de jag ser först); jag måste se helheten, majoriteten, -allt det andra  också.

Och jag tror på kulturobjektivism i den mån att grymheter och orättvisor måste bekämpas, även utifrån eftersom jag tror att det finns något allmängiltigt i att vara människa.

Jag tror dock att det allra svåraste -och viktigaste – är att ifrågasätta sin egen kultur och sitt personliga synsätt och att verkligen ta sig tid till att försöka förstå det främmande.

Och det är utifrån detta komplicerade förhållningssätt jag vill betrakta världen. Alltid subjektivt – det kommer jag inte undan, men med mod att ifrågasätta mig själv och tålamod att försöka förstå.

Och först efter denna svåra uppgift tror jag mig vara kapabel till en relevant kritik. (återigen – jag talar ej om extremerna)

Jag ska försöka utveckla det här med mer konkreta exempel framöver.

Bebiskläder

För första gången har jag gått och köpt kläder till lilla Olivia. Väldigt små och fåniga sådana som hon kommer att växa ur i ett nafs. Tur att det är så billigt här i Mexiko.

Tjejigare kan det väl inte bli, trots att det är blått?
Skulle det vara så att doktorn sett fel och Olivia visar sig vara en pojke så blir han en tuff liten jeanspojke…i kjol!

Petiteta meva!

Vardag i Mexiko

Tillbaka till vardagslunken och maten i gatuköket runt hörnet. Men nu är mina föräldrar här vilket känns underligt. Tur att de är enkla att roa, – en ”burrito” blev till en smakupplevelse utan dess like och att sedan ta sig ner till hamnen och titta på sälarna och pelikanerna gjorde dagen komplett!

Säl med attityd

Gravidmage Vecka 25 (24+5)

I sjätte månaden och fortfarande är det ingen som skulle våga sig på att fråga om jag är gravid. Att rumpan växt är det förstås ingen som kommenterar det heller, förutom pappan till barnet -hrmpf. Jag mår mycket bra, är lite trött ibland men det gör inte ens ont att promenera längre, – jo lite känningar har jag kanske men jag tar det lugnt och än så länge är allt över förväntan. Olivia är aktiv och växer. Mina föräldrar tycker att det är konstigt att det syns så lite men allt ser bra ut; alla värden, livmoderns tillväxt, Olivias akivitet etc. så jag antar att jag ska vara tacksam och njuta så länge det varar.

God Morgon

Det är förmiddag i Ensenada. Vi har balkongdörren på vid gavel ut mot gatan Salazar. Grannarna fixar med sin grind som gnisslar gällt då de ruckar på den. Fåglarna är få men högljudda – träden där de sitter är låga. Nyss rullade megafonmannen förbi i en truck full med papaya ”No se lo pierda, señora, 1 kilo de papaya por solamente 9 pesos”. Jag och Ignasi sitter och jobbar med vårt medan mina föräldrar sitter på sitt rum. Jag måste jobba undan en del, kan inte turista nu och känner mig stressad av att de känner sig bortkomna och inte riktigt vet vart de ska ta vägen om inte jag följer med dem. Så de sitter på sitt rum. Omvända roller. Om några timmar får ni gå ut och leka men nu måste mamma jobba:) Och Olivia sparkar i magen på mig, magen som aldrig tycks växa till sig till en tydlig bebsimage (det kommer, det kommer). Om 15 veckor ska hon vara hos oss ungefär.

Det gäller att jobba nu innan vi ger oss ut på vår Babymoon. Tanken är att vi den närmsta månaden ska gör en Grand Tour – L.A-San Fransisco-Yosemite-Death Valley-Las Vegas – Grand Canyon-San Diego-tillbaka till Mexiko. I December kommer gråvalarna till bukten här där vi är och dem vill vi inte missa .

Sen tillbaka till Europa för att föda barn.