Och jag som trodde att naivitetens dagar var över! Att det var något som hörde tonåren till, möjligtvis. Om ens då.
Men jag hade fått för mig att jag, i mitt höggravida tillstånd, på något vis levde i ett asexuellt vakuum inför andra män än min egen.
Ännu mer när jag lärde känna honom tillsammans med hans fru. Det var på en middag för inte så länge sedan. Vi pratade om föräldraskap och förlossningar. De var trevliga och omtänksamma, lyckades ta en del av oron och nervositeten ur mig. Ett sydspanskt, något äldre, välklätt par, -föräldrar till två pojkar.
Sedan dess har han hört av sig med jämna mellanrum och undrat hur det går med magen. Jag har naturligtvis tagit det som fortsatt och vänskaplig omtänksamhet. Och så nu i förmiddags så ville han ses över en kaffe eftersom han har sitt kontor nära min nya lägenhet.
Jag är alltså i nionde månaden.
”Vad vacker du är”, sa han med eftertryck när vi sågs igen. ”Tack”, sa jag med ett stort leende. Det säger man ju till gravida kvinnor. Det är fint att vara gravid. Inget mer med det. ”Vad glad jag är att du ville träffa mig” fortsatte han. – Inget konstigt med det heller. Det var ju trevligt.
Det var när han undrade om min ”man” inte hade något emot att vi sågs som jag började undra. Och det var när han sedan pratade om sin fru, som han tydligen har ett öppet förhållande med, och om hur de båda tyckte att det var så vackert med gravida kvinnor som jag började ana oråd.
Sen sa han att jag hade lämnat ett väldigt starkt intryck på dem och att de ville träffa mig innan nedkomst för att det sedan säkert skulle kunna dröja ett halvår innan jag var tillbaka fysikt.
Där satte jag mitt té i halsen. Tillbaka? Fysiskt?
Hur kunde jag så totalt ha missbedömt situationen?
Hur kunde han?
Snacka om att fortsättningen på den fikastunden var stel, full av rodnande kinder, harklingar och obekväma tystnader.
Och oj vad jag skrattade när jag väl var hemma igen. Av chock och lättnad.
Är detta vanligt? Borde jag ha uppfattat signalerna?
Senaste kommentarer