Att förgöra sitt liv med några ord.
När jag skriver kan jag vara vem som helst. Jag kan vara snäll och jag kan vara elak. Oftast bägge delar, som i livet självt. Men också ljuga och bedra, mörda och kriga -jag kan vara muslim, jude, man eller politiker. I skrift får jag utlopp för allt detta; för det jag önskar vore eller det som skrämmer mig mest.
Oftast håller jag mig ändå väldigt nära verkligheten men målar upp ett scenario långt mycket värre (eller bättre). Som när jag var tonåring och ångrade att jag strulat med en kille. I min dagbok skrev jag en lång hemsk text om hur han våldfört sig på mig. Det var inte sant. Inte alls. Jag hade inga som helst planer på att påstå det heller -inte i verkligheten. Och i praktiken ska ju ingen läsa ens privata dagbok. Men så läste någon den ändå -förstås- och det var nära att min skrift ställt till det för någon annan. Jag var tvungen att förklara denna min läggning:
Att i skrift glida på sanningen, hitta på, ljuga. Göra en annan historia av verkligheten.
Men bara i skrift.
Nu har det hänt igen. Min älskling kom över texter som leker med sanningen men för den vidare till något hemskt som ej hänt.
Och så lämnade han mig tvärt.
Har aldrig sett honom så hård och kall.
Jag försökte förgäves förklara att allt var fiktion. Det trodde han inte på. Varför skulle han?
Aldrig mer burra in mitt ansikte i de här lockarna?:
Foto: Emma Sofia Dedorson
Tags: älska, dagbok, förlust, göra slut, Kärlek, lögner, livskris, skriva
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.