Miss i Nassen
Redigerar video, är alldeles genomtrött på ett visst sydamerikanskt band efter att ha suttit i flera hundra timmar och tittat på dem, lyssnat på dem, om och om och om igen, fram och tillbaka och så en gång till. Katterna kurrar och mannen likaså.
Surfar lite medan maskinen renderar.
Läser om Sverige -det där landet där jag bodde för länge sen.
Det är en underlig känsla, den att känna att jag förmodligen aldrig mer kommer att bo i Sverige.
Jag känner mig lite lätt rotlös, men det är inte en alldeles obehaglig känsla.
Luleå? Nej, där har jag inte bott sen jag var 13.
Mariefred? Nej, det var bara några år egentligen även om de var viktiga. Till och med färre än de år jag levt i Barcelona.
Stockholm? Nej, det är nog där jag skulle bo bodde jag i Sverige men det gör jag ju inte.
Barcelona är inte jordens häftigaste stad men Barcelona är så hemma det kan bli.
Trots det drömmer jag om USA.
New York är nämligen jordens häftigaste stad.
Och så såg jag nyss Obamas tal till kongressen. Fasen vad de är bra på att applådera där borta!
Katalansk TV skojar om det (och det är första gången någon har talat någorlunda bra engelska på den kanalen):
Vi sneglar över atlanten och väger möjligheterna. I alla fall ett halvår? Bägge två driver vi flyttbara företag och vi kan bytlåna vår stora lght i centrala BCN mot en liten i NY.
Men katterna? Kan man ta dem med sig?
