Jaha

Så blev det så här igen

Den här mannen heter Ezequiel:

Eze en Toronto

På bilden står han över sin systers nya stad: Toronto.

Jag var inte där.

Han född i Argentina men med TYSKT pass, tack vare mormor.

Och vi undrar vad historien bär på, inte sant?

Ezequiel klingar Judiskt, men vi tvekar för vi vet att historien förändras med tiden,

med geografin.

Och Namn betyder inte Alltid detsamma

Hur som haver:

För flera år sedan satt jag och skrev på ett café i Barcelona och denne neurotiske man serverade mig.

Han var också manusförfattare sa han.

Det var ett futtigt kortfilmsmanus jag skrev.

Buenos Aires hade kollapsat och hela Eze’s familj och vänskapskrets splittrats.

Han var rotlös, agressivt inställd till sitt land och de sina: olycklig och konstig.

Försökte prata spanska som spanjorerna och inte som han själv.

Gick inge vidare.

Men han brann, om än som pessimist.

Vi började ses, gick på bio, drack kaffe, gjorde t.o.m en och annan performance på kulturcafeer ihop.

En sommarkväll hemma hos mig  började han smeka min rygg men fick sån ångest att han örfilade sig själv.

Han skojade om det som vore den en annan performanceakt.

Dagen efter sa han till gemensamma vänner att han sovit på min soffa men minsann inte försökt ngt annat.

Sant: han sov på min soffa, efter örfilen försöktes inget mer.

Men mitt i allt, en vänskap.

En slags vänskap.

Jag hade dock den där besynnerliga känslan av vänskap som aldrig blev.

Den som ofta är närvarande vid vänskap framförallt till män.

Kanske för att jag såg det hela på ett annat vis.

Kanske för att han var han?

Och jag hon?

Han blev utan bostad och bodde hemma hos mig några veckor strax innan jag blev ihop med min kille.

Bara tills han hittade ett nytt ställe.

Han spelade gitarr på balkongen och bar en blårandig pyjamas som jag tyckte var söt.

Han sov på en madrass bredvid min, låg alltid på rygg med de enorma clownfötterna pekandes mot taket.

Han snarkade men inte så högt.

Sen försvann han ur mitt liv och åren gick.

Så fick jag syn på bilderna av honom tillbaka i Buenos Aires, se:

Och jag blev, som bara jag kan bli(?) rörd av faktumet.

Ezequielito var tillbaka i sitt land!

Så jag skrev ett ömmande mail, glad att se honom i sin hem-miljö.

Tiden gick, och jag tänkte inte så mkt mer på det.

Så kom en förfrågan.

Kunde han bo hos mig (igen!) nu när han kommer tillbaka, bara några veckor precis som sist?

Han hade inget jobb, inget hem ännu, efter allt resande.

Jovisst, det kunde han, jag skulle bara höra med min käre novio först svarade jag.

Svar uteblev.

Tills det kom ett: Tack för att du svarade. Jag har bestämt mig för att stanna i mitt hemland.

Ezequiel är lika ensam som alltid, är jag rädd.

Men han är hemma.

(Och det handlar inte om mig, jag vet.)

Ezequiel skriver fantastiska manus, han sjunger extremt bra och på en scen blir han till den man han vill vara.

Hoppas hans land kan ge honom det utrymme han behöver.

Vi ses nog aldrig mer.

Stanna hemma!

Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized