Kära Dagbok
De somnade tidigt, mamma och bror Tomas på nedervåningen, kärleken och katterna sov med mig på övervåningen. Men jag sov inte, jag redigerade video. Det var svårt, inte mycket material att leka med, men när jag visade bilderna utan ljud för utomstående så fattade de precis. Låter kanske som något självklart det där med att man förstår en historia men det är inte alltid självklart.
Och så hade jag tidningarna öppna i ett annat fönster -de svenska och de spanska.
”Jackson är död” läser jag. Vilken Jackson? DEN Jackson? Ja…
Då väckte jag förstås den snusande mannen för att berätta.
Han mumlade ”hjärtat…mhmm” men sen när han vaknade till lite senare sa jag det igen och då undrade han om jag menade allvar, hur då, när då?
När Tomas -min bror, kom ut i köket i morse var det I som sa: ”Michael Jackson is dead” -inte jag-och min bror log lite nervös. ”Is it a joke?”
”I normally don’t joke about thing’s like that”
Och jag grämde mig lite åt att inte ha hunnit säga det först.
Hur kommer det där sig?
Att man vill säga det först?
Igår / idag är typiska ”hur jag fick veta”-dagar och blir man först att upplysa någon etsar man sig fast i dennes minne.
Det är väl därför, antar jag.
Otroligt barnsligt men sån är jag -och antagligen inte bara jag.
Jag minns när jag var 7 och Palme dog. Satt framför TV:n och tittade på den där blodfläcken med min skärrade mamma innan skolan. Och sen följdes vi , – jag och min bästis, åt till skolan som vanligt. (eller så var det måndagen efter? Det vara iaf första gången vi sågs efter mordet)
Och så sa hon: ”Vet du vad?”.
”Nä vaddå?”
”Olof Palme är död”.
DET VISSTE JAG JU!!
Som jag grämde mig åt att inte ha fått säga det först eller i alla fall ha svarat
- ”Ja, det är klart jag vet, de har mördat Olof Palme”!
Utforska inlägg i samma kategori: dagbokEtiketter död
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
