Att reda sig själv.
Nu kom jag igång.
Som svensk anser man oftast att man kommer från det bästa av samhällen och försöker således sprida vår “höga moral” varthelst man kommer. Men det är lätt att glömma sammanhanget man befinner sig i. Att moralen kanske inte ser ut på samma sätt beroende på var man är. Även fast man tycker att den borde det.
Låt mig ge ett exempel på vår naivitet i dessa sammanhang: jag själv.
Jag levde en period i mitt liv i Khartoum, Sudan – Afrikas största land, numera mest känt för Darfur men drabbat av många fler konflikter och katastrofer; torka, svält, inhemska eviga flyktingar, tortyr, terror, korruption, ett evighetslångt inbördeskrig, kolonisering …You name it. Fattigdomen ligger som grund till allt detta.
Själv levde jag dock ett ganska tryggt vardagsliv hemma hos en familj som inte var fattig. Att inte vara fattig i ett så fattigt land innebär att man är rik. Familjen hade ett femvåningshus där familjemedlemmar, gäster och personal levde tillsammans utefter en tydlig hierarki. Husets matriark hade en egen våning, som gäst fick jag ett stort rum med egen dusch och tjänstefolket delade på en halv källarvåning -dock ren och kvinnor och män i separata rum.
Ja -tjänstefolk.
De hade en tre-fyra heltidsanställda (eller ska man säga livegna?) städflickor, en chafför som oftast satt på innegården och sov och två kockar. En av kockarna fick i uppdrag att ta hand om mig. Salim var mycket mån om att ta reda på vad jag åt och inte åt och om att ta hand om mig som en prinsessa. Detta fick mig naturligtvis att känna mig oerhört obekväm. Skulle jag ha en betjänt som lydde minsta vink? Nej, jag ville minsann inte vara en sån översittare.
Så jag försökte lätta hans börda, få honom att förstå att det var OK, han behövde inte hämta varje glas vatten jag önskade -det kunde jag göra själv, jag skulle inte klaga.
Jag trodde jag var snäll, att jag gjorde något bra, då jag gjorde mig en kopp te alldeles själv.
Istället sårade jag -förstås!- denne mans yrkesstolthet på djupet. I ett samhälle som Sudans där man inte ifrågasätter klassklyftor blir dylika “vänliga gester” ingenting annat än förolämpningar. Varför ville jag inte dricka hans te? Varför ville jag göra min egen amatörmässiga kopp då jag hade ett proffs till min tjänst?
Utforska inlägg i samma kategori: kultur, resor
juli 29, 2009 den 10:05 f m
Det är ungefär samma sak (om än inte) som hände hemma hos mina svärföräldrar, jag tyckte jag skulle hjälpa till, gjorde min egna mat, diskade, städade men det var inte positivt, det togs fel, som hennes mat inte var tillräkligt god, som hon inte diskade tillräkligt rent, som hon inte hade städat tillräkligt…sa hur konstigt det än kändes servade hon mig med allt fran färdig frukost, lunch och middag till städning och tvättning av mina smutsiga kläder…Det var hennes, hon var hemmafru och att inkränkta pa hennes heliga del, nej, det skulle man inte göra fick jag försöka lära mig själv. (Att hon sedan inte kunde lata blia att städa varan lgh, tvatta varan tvatt nar hon var hemma hade jag annu svarare med men det gjorde henne glad, hon kände sig behövd!!!)
juli 29, 2009 den 5:44 e m
Ja, det är inte lätt att anpassa sig:) Jag försöker lära mig att njuta av sånt. “å så skönt att bli ompysslad” Även om det kan vara svårt. Tänker att det skulle vara värre om det fÖrväntades av en att man skulle vara piga;)
Jag kan verkligen tänka mig att det är enorm skillnad mellan Cartagena och BCN!! Nu är vi uppe i bergen och det är sååå skÖnt! Kram