Camilo
När jag startade Filmskolan Murmullos var det för att erbjuda kortkurser som jag hade velat gå. Det var alltså inte en filmskola i den bemärkelsen att man kunde utbilda sig till t.ex regissör som jag gjorde under flera års tid utan bara en där man kunde lära sig hantverket snarare än det konstnärliga. (Som ju måste utvecklas under en längre tid)
Och så hade vi en tremånaderskurs ”Din kortfilm steg för steg” där var och en av eleverna fick lära sig manus genom att skriva, grunderna i foto, ljus och ljud, regi och till sist redigering. Det var den dyraste men mest kompletta kursen. – Den viktigaste av dem.
Så kom den första eleven, Camilo. Han var taxichafför, berättade han, och han hade alltid drömt om att göra film men kollegerna retade honom och kallade honom ”konstnären” och ”poeten” och annat sarkastiskt. Han ville ändå veta om det var något för honom.
Jag kände ett enormt ansvar för Camilo, han var ju där för att förverkliga en dröm.
Men lärarna suckade, han hade nämligen inte lätt för att lära. Visserligen skrev han en massa men han kunde omöjligt lära sig att få till ett tekniskt manus ur det hela, regin fick han gjälp med och redigeringen likaså.
Camilo var enträgen och gjorde ändå sin kortfilm tillslut ; en om en taxichaffis som hamnade i en passagerares skräckhistoria.
Han var alltid artig, trevlig, snäll och blyg men så hade vi avslutningsfest och han drack en massa öl. Som berusad var han visserligen fortfarande snäll men nu väldigt, väldigt oblyg. Vi gick till en klubb där han ragglade runt och sa till alla tjejer att de var vackra och skulle kunna bli skådespelare och viktigast av allt; att han minsann var filmregissör.
Hahaha!
Igår fick jag ett mail ifrån Camilo, där han skrev att han just avslutat sitt första år på regilinjen och att han gjort en kortfilm dedikerad till mig. ”För att jag trodde på honom”.
Till mig!?
Ja, det må vara hormonerna men jag blev alldeles tårögd. Så fint!
Han ljuger i alla fall inte för brudarna när han kallar sig filmregissör -han är ju det!
Taxichaffören och filmregissören Camilo.
augusti 28, 2009 den 1:18 e m
Spännande!
Du borde berätta mer om vad du gör, det är jätteintressant…
Gör lite reklam för dig själv, som jag!!!
augusti 28, 2009 den 1:20 e m
Jag tror inte jag känner nån filmregissör…mmh?
Kanske man kan ha nytta av nån gång i framtiden, vem vet…
Nu skäms jag nästan för att jag mest tittar på romantiska ”B-filmer” och tycker om dem…;-)
augusti 28, 2009 den 1:22 e m
En till kommentar skadar ju inte nu he he…
Varför ville du bli filmregissör?
Vad har du för dröm?
Jag tycker det är så spännande att läsa om andras drömmar och val i livet…
Du har ingen del i bloggen om hur allt började?
Hur du träffade din kille och hamnade på en båt i Barcelonas hamn!
/nyfiken i en strut!;-)
augusti 28, 2009 den 1:31 e m
Ja, jag vet, jag borde marknadsföra mig själv också! Mitt jobb är ju bland det bästa jag vet, det har vi nog gemensamt du och jag (och andra som sliter för att förverkliga drömmar). Det är tufft som faan ibland,eller rätt så ofta, men det är alltid, alltid värt det.
Vare sig man ”lyckas” eller ej -det är som din kille sa att om 10 år försöker du igen och igen.
Man misslyckas bara om man slutar försöka.
Helt säkert om man aldrig försöker.
Klyshor kanske, men väldigt visa sådana–
vilket får mig att tänka på din filmsmak – skäms inte för din den du!:
Romantiska B-filmer räddade mitt liv;-)!
augusti 28, 2009 den 1:33 e m
Hej nyfiken – jag skriver nog ett inlägg om det i dagarna;)