Döden, döden
Hur många gånger har jag inte varit på resande fot och stått framför det där monumentet man ska se eller deltagit i någon festlighet som man inte får missa och tänkt: ”Jaha”? Oftast för att det inte har lämnat något större intryck eller för att det är precis vad jag väntat mig, varken mer eller mindre. Resans höjdpunkter och tankeväckare är istället oftast helt oväntade och inte särskilt uppseendeväckande.
”El día de los muertos”, – De dödas dag- i Mexiko är en känd högtid och något som ”man inte får missa” om man befinner sig i Mexiko i början av November. De är gamla, förspanska seder som firats på olika sätt genom århundradena och som sedermera blandats samman med det katolska allhelgonafirandet.
Det hela har ständigt gått ut på en och samma sak: att minnas de döda.
Men här, istället för att sörja deras död, firar man deras liv.
Sägnen / tron säger att de döda en dag om året kommer tillbaka till kyrkogårdar och hemmens altare för att festa med sina anförvanter.
Idag.
Så vi tog oss till närmsta kyrkogård. Mariachimusikanterna spelade, ballongerna och blommorna sprakade i grälla färger, barnen busade, tanterna grät, folk åt medhavd picknick, en del drack alkohol och det skrattades och tjoades. Aldrig har jag väl blivit så berörd av ett traditionellt firande som idag. Det var så fint, så sorgligt och så glädjande på samma gång. Jag mindes mina egna döda och påmindes om att döden är oundviklig men utan att känna den där obevekliga ångesten som brukar ackompanjera dylika känslor och tankar.
Det kändes så befriande att samlas för att festa med de döda.
Att tillåta färg, humor och musik bland gravstenarna.
Att gråta och skratta omvartannat.
Vi är så fel ute ibland, därhemma.
Tags: Alhelgonahelg, döden, De dödas dag, Mexico
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.