Farbror doktorn.

Ibland känns det onödigt att gå till doktorn med jäntan. Han klämmer lite på henne, mäter och väger henne. Och till sist säger han: “Fortsätt likadant”.  Det känns som om jag går dit bara för att få höra de orden.

Lilla O är en jättebebis fast hon är så liten. Hon ligger nu inte bara högt utan ovanför alla kurvor i längd.  Rätt mycket. Hon är 64 cm lång  och väger nästan 7 kg!!  3 månader och 1 vecka gammal. Och det visade sig att det är tidigt att kunna röra sig så mycket som hon. Vi var tvungna att lägga ned henne så att han fick se själv. Hon vänder sig åt bägge håll sedan några veckor och det är vanligt att lära sig vid 4-6 månader. Dock är det ju normalt. Behöver inte oroa mig för att mitt barn ska vara ett geni, så illa är det inte. Men jäklar vad hon är duktig min lilla. Sitta i knät har hon kunnat sedan 2mån. Och så kör hon masken så hon förflyttar sig lite alldeles själv – dock okontrollerat. Han sa att det nog beror på att hon är så stor och stark och att det jämnar ut sig med tiden. Som mamma blir man ändå  stolt på ett rätt fånigt sätt. Vill höra saker som att hon växer bra och är tidig i utvecklingen. Inte för att man kräver det av henne utan för att ha en sak mindre att oroa sig för. Och känna att man tar väl hand om henne.

För viktigast är ju att hon mår bra och det gör hon. Förutom myggbetten! Jag hade inte märkt att vi hade mygg innan jag såg hennes röda utslag. Trodde först att det var något annat men så såg jag en gång en blodtörstande best suga loss på hennes trinda kind – och ännu ett utslag hade skapats. Behöver jag nämna att besten gick en snabb död till mötes? Och vi myggsäkrar vårt hem. Antingen med hjälp av nät eller AC…

Jag är så tacksam att min dotter är kärnfrisk! Hoppas få fortsätta vara så här bortskämd med hennes hälsa…

Utforska inlägg i samma kategori: Barcelona, bebis, dagbok, familj