Adéu Cerdanya

 

Se vykortet ovan. Det tog jag igår. Jag hade just gått av rutten min svärfar ledde mig på för att ta en smygtitt på utsikten vi var på väg till. För att se hela Cerdanya. Han hade planerat så mycket. Vi skulle äta lunch på en av de bästa -dock enkla- restaurangerna i bergen och sedan skulle vi  se den finaste utsikten som finns över hans Cerdanya. Men då vi satt och åt våra kikärtsröror och zucchinisoppor började regnet ösa ned. Han såg stressad ut. På samma sätt som för snart ett år sedan då vi berättade att vi väntade barn. Behärskat. Väluppfostrat. Icke desto mindre tydligt.

“Jag hade ju en komplett plan för dig idag” sa han och såg tillknäppt ned i bordet. ” Vi tar det en annan dag, ingen fara” sa jag. “Det slutar regna”, sa han bestämt.

Men det gjorde det inte. Det fortsatte istället att regna alltmer.  Efter lunchen började vi snirkla uppför berget med bilen. Utsikten var igentäppt. “Man ser ingenting”, konstaterade svärmor. “Vänd bilen” , beordrade  svärfar bittert sin son, som körde. Och vi vände. Jag upprepade att vi tar det nästa gång…”la propera vegada”. Han sa ingenting. Vi var på väg hem igen.

“Tänk vilken förtret om det skulle klarna upp nu”, sa sonen på väg ned.

Och beordrades således genast att vända om igen och snirkla sig vidare uppför.Här skulle det inte ges upp!

Utsikten var täckt av svarta moln. Vägen blev allt svårare att köra. Stenarna allt högre och groparna allt djupare. Gubbens fyrhjulsdrift kom till nytta. Det hade slutat regna men inte klarnat upp. Det såg gropigare ut än någonsin. Vi stannade bilen av rädsla för att fastna, för att gå resten av vägen. Det skulle inte vara så långt kvar.Eftersom inga planer hade gjorts för bergsvandring med lilla O (som är bebis) tog jag henne i armarna. “Jag är stark.” Det var ju bara en kort bit.

Inte.

Efter att ha konstaterat  att vägen var lång men körbar gick han själv tillbaka de 15minutrarna vi vandrat för att hämta bilen. Vi gick vidare. Tillslut kom han ikapp.

 Att sedan äntligen stå däruppe, med all denna utsikt, som var dramatisk under molntäcket, var en triumf. Hans triumf. Och det överväldigande med det hade nog rätt lite med naturens storslagenhet att göra ändå.

 

Jag hoppas att jag lyckades få fram hur mycket jag tyckte om den där utsikten. Hela Cerdanya. Hur mycket jag tyckte om att jag tillslut fick se den. Att han hade visat mig den. Minsann.

Utforska inlägg i samma kategori: dagbok, familj, foto, Katalonien

Etiketter bergsutflykt, CERDANYA, Katalonien

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.