Avsked

Hysterin har börjat. Det känns som om allting faller på plats. Att de vi vill träffa faktiskt är möjliga att träffa.

Att inte träffa sina nära på allt för länge är som att vandra runt med öppna sår som  bara kan baddas av att man ses igen.

I går höll svärmor i en grillkväll på bakgården. Säkert tretti personer ur den närmsta familjen. Det är en stark familj, tre generationers äktenskap utan skilsmässor. Många barn.

Styrkan i familjesamanhållningen kan göra det svårt för någon som kommer utifrån. Man blir inte en av dem på lösa premisser. Man vill nämligen att samanhållningen ska upprätthållas.Tillfälliga pojk-och flickvänner blir bara gäster –med en markerad distans. En distans jag upplever starkt nu sedan vi fick barn. För att den har suddats ut. Det räknas med mig. Detta är ingen uttalad regel, det bara är så. De är tämligen moderna människor och kräver inte äktenskap – vi är inte de enda ogifta med barn-  men någon slags garant på att man har för avsikt att stanna kvar. I mitt fall blev det min dotter.  Nu blir jag naturligtvis aldrig riktigt en av dem. Jag är och förblir Sueca. Hur mycket jag än pratar katalanska och de lär känna mig. Men jag är deras alldeles egna Sueca. Som min svärfars bror uttryckte det: ”För att vara Sueca är du väldigt mycket Catalana”. Det var menat som en komplimang. Alla dessa människor , utom 6 personer, bor grannar. De sex avvikarna är han, jag, Olivia samt hans syster och hennes två söner. Hon har skaffat barn med en Galicisk astrolog och han med en Sueca. Systern kommer bara två gånger om året. Sommar och vinter.

Precis som vi kommer att göra. Det är klart att det gör ont. Igår var allt väldigt sentimentalt.  Det stora äventyret har ett högt pris.

 Det är det priset jag redan betalar som bor utanför mitt land sedan 7 år tillbaka. Jag har lärt mig att man inte kan räkna med att folk kommer och hälsar på. Man måste själv ta sig tillbaka hem. Med tillräckligt jämna mellanrum. Nu ska jag åka tillbaka till Sverige i några dagar och badda såren på den familj som fortfarande inte har träffat min bebis. Hon kommer kanske inte själv minnas det, men det är viktigt för både henne och dem. Och för mig. Det bygger framtiden.

 Fast innan dess: Ännu några intensiva dagar med min katalanska familj.

Utforska inlägg i samma kategori: Barcelona, dagbok, familj, foto, Katalonien, Kärlek, Sverige