Fragment.

Just som jag satt och avundades honom hans inträde i samhället kom han hem med material till mig om kurser.

Ska jag skriva in mig på en kurs i Slam de Poésie månne? Snacka om att få använda franskan. Vända och vrida på franskan. Det, om något, vore en utmaning.

Nej, men bli inte förvånad nu. Det fanns en tid då jag ägnade mig åt poesi-performances av olika slag i konstgallerior och kulturbarer i Barcelona. En gång fick jag t.o.m skriva en autograf  till en tjej. Ja, eller signera en poesisnutt (mitt poem) hon hadesnott från dekoren. Det är mitt livs största ego-boost-minne.

Så varför inte prova på Poetry Slam? Det enda problemet är att det är en tävling. Jag är ingen tävlingsmänniska, jag är lika pissljummet neutral som mitt hemland. Fast det vore kanske bra terapi?

Och vad gäller franskan så är ju poesi den bästa ursäkten till att vara fåordig. Kan slänga ur mig ord fragmentariskt.

Avstånd. Saknad. Frihet. Erövring.

Till exempel.

Eller så går jag en kurs i animering.

Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized