Kulturrelativism / Kulturobjektivism – en fortsättning

Det har snart gått ett år sedan jag satt i Ensenada / Mexiko och skrev ett inlägg om olika kulturers relationer till varandra och termerna kulturrelativism kontra kulturobjektivism(klicka här för att läsa). I slutet av texten lovade jag att återkomma med konkreta exempel och här kommer de nu:

Jag efterlyste mer eftertänksamhet, förståelse och självkritik i samlivet kulturer emellan, hävdade att man inte behöver välja mellan de två termerna utan istället se dem som relevanta bägge två så länge man inte går till dess extremer. Att jag dessutom tror att man måste se förbi extremerna i ett samhälle för att kunna närma sig och förstå dess kultur innan man kritiserar – och istället hellre kritiserar det felaktiga i sin egen.

Jag ska försöka ge tydliga exempel på vad jag menar. De kulturer som skrämmer oss allra mest just nu är de olika muslimska.  Och trots att de flesta av oss  inte är öppet anti-muslimska är det få som inte värjer sig emot Islam och de muslimska länderna. Vi förblindas av slöjor, kvinnoförtryck, koranskolor och dess allra mesta extrem: terrorismen. Ja, det har till och med gått så långt att vi relaterar terrorismen till Islam.

 

Foto: Emma Sofia Dedorson

 

Jag har rest  till Sudan vid två tillfällen, levt där och då bl.a 6 veckor hemma hos en muslimsk familj. Jag har också studerat arabiska såväl i Europa som i Kairo / Egypten, rest i Marrocko och muslimska delar av Indien etc.  Jag ska inte sticka under stol med att jag var rädd första gången jag reste till Sudan. Jag var rädd för att bli illa behandlad som icke-muslim och kvinna. Jag var naturligtvis också rädd för att komma till ett icke-demokratiskt land, styrt av det muslimska brödraskapet, i fullt inbördeskrig.  Att leva som ensam västlänning hos dem, utan svenska organismer eller företag i ryggen var en pärs. Det var mycket som var annorlunda. Väldigt annorlunda. Och jag gick igenom de olika faserna av en ordentlig kulturkrock*.

Men det som förvånade mest var (naturligtvis) inte det som var annorlunda utan det som var lika. Jag levde med vanliga människor. Människor med sorger och glädjeämnen som påminner om mina. Människor som berättar fräckisar och fnissar. Kvinnor som oroar sig för att gå upp för mycket i vikt, män som försöker sluta röka men som hela tiden faller tillbaka.

När jag kom hem igen hade jag fått vänner för livet. Vanliga människor som nu var mina vänner. Inte det minsta skräckinjagade. Jag ville inte berätta historier om könsstympningar, islamsk extremism eller flickor som gifts bort. Jag ville att folk skulle få lära känna de här vanliga människorna. För att förstå att de är just det: vanliga människor. En tjejkompis därifrån t.ex  är troende muslim, ber fem gånger om dagen men när jag var där satt vi framförallt och tittade på Hollywood-filmer, lyssnade på Lauren Hill och pratade om drömmar och sex…

Hon är tandläkare och hennes far och bror hindrar henne inte utan uppmuntrar henne till att utbilda sig och tvingar henne inte att gifta sig för att få frihet. Det är först nu, när hon ska fylla 30 som hon själv vill gifta sig och däremellan har hon haft förmånen att kunna resa.

Lustigt nog är det fortfarande fler män som har feministiska tendenser…av den enkla anledningen att det är fler män som fått chansen att utbilda sig och att se andra sätt att leva. Jag träffade en man som desperat försökte hindra / övertala sin fru till att inte könstympa deras dotter.

 

Foto: Emma Sofia Dedorson

 

Men västerlandet är inte intresserat av detta.  Man vill berätta historier om hemska muslimer och sedan västerländska -ofta kristna- hjälparbetare och journalister som kommer dit och motarbetar orättvisorna. Inte om exempelvis sudanesiska män som gör det.

Jag träffade en journalist  i Sudan som hade varit i Sverige. Han berättade chockat hur han hade besökt Mariakliniken i Stockholm dit fulla och drogade tonårsflickor kom om nätterna och hur ofta ingen svarade när de försökte få tag på deras föräldrar. Han hade gjort ett reportage om detta. Om hur svenskarna överger sina barn. Jag fann mig själv desperat förklara att detta inte på något vis var representativt för Sverige. Och han sa då att man i Sudan i regel varken stänger in eller misshandlar sina döttrar men att alla reportage han sett om sitt land i Sverige skildrade sånt.

Jag skulle önska att han istället skildrade svenska kvinnors starka ställning i samhället, friheten och den relativa jämställdheten. På samma sätt som han skulle önska att jag skildrade de vanliga människornas hederliga liv i Sudan.

Jag känner en enorm frustration då jag pratar om mina sudanesiska vänner med folk i väst** och genast dränks av kommentarer om kvinnoförtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna. De är ju mina vänner vi talar om. Och om du inte känner dem så har du ingen aning bara för att du läst något i tidningen. Dessutom buntar man lätt ihop muslimer. Som om en kille i Marrocko skulle ha samma kulturella preferenser som en snubbe i Pakistan. Det är därför jag tror att det är viktigt  -inte att acceptera förtryck och våld- utan att koncentrera sig på andra saker. På alla de fina komplexa människorna. För att göra de där främmande figurerna till människor och inte tyranner. Förtrycket och våldet bör nämligen bekämpas inifrån. Kan inte bekämpas någon annanstans ifrån…

Det är mycket viktigare att vara självkritisk. Att försöka vara en bättre människa själv och förbättra det samhälle man själv lever i. Utan att genast skylla på de som kommer utifrån. Att inse att vi inte är de bästa människorna på jorden. Att vår kultur också skapar orättvisor och förtryck. Och om vi vill förändra en främmande kultur till det bättre så är det endast möjligt via stora men viktiga ord som vänskap, förståelse och respekt***. Och för att det ska vara möjligt måste man först ta sig tiden att lära känna. På riktigt, inte via medierna.

Så svårt är det.

P. S Med detta menar jag naturligtvis inte att biståndsarbete etc. inte är något bra utan att det också måste ske via dessa premisser.

* De olika faserna av en kulturkrock är ämne för ett annat inlägg.

** ”västvärlden” är en slarvig term som jag använder ändå i hopp om att förstås via ett etablerat språkbruk…

 

Jag fredagsdansar vid Nilen 2002. De skrattar både med och åt mig:)

 

*** detta inlägg försvarar till stor del kulturrelativismen och jag ska försöka formulera ett inlägg till försvar för kulturobjektivismen via andra exempel

Utforska inlägg i samma kategori: resor, världen

Etiketter kulturkrockar, kulturobjektivism, kulturrelativism

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.