Utmaningar

Lilla O har lärt sig att springa på knäna. Det var väl själva fan. “Sse!”, säger hon och så ilar hon iväg. Helt otroligt att det går så fort. Naturligtvis är det kissen hon har i sikte. Hon förvarnar ju. Så jag lär mig att veta att krisen är annalkande. Säger lilla O “sse” utan att jag ser katten i fråga är det dags att bli på alerten, för lilla O ser katten som förmodligen befinner sig på någon olämplig plats och ämnar ta sig dit så fort som möjligt. Hon älskar katterna.

Mitt hem är en bebishinderbana. Allt är anpassat för henne. På så vis kan jag sitta här och jobba..eller blogga…och ha henne i ögonvrån hela tiden. Bebis ur sikte = omedelbar paus. Ibland tar jag en gospaus och pruttar henne på magen eller de tjocka kinderna. Ibland kommer hon själv till mig, reser sig mot stolen och säger (på sitt sätt): “nu är det dags för dig att vara med mig i stället!”

En ytterst välkommen paus ifrån studierna om massmord, kan jag säga.

Just nu, efter att ha läst fyra av de 10 ingående studierna om skolskjutningarna och dess krishantering, tror jag mig sitta inne på en självklar åtgärd på hur polisen ska arbeta bättre och således kunna rädda fler liv.  Jag är medveten om att det förmodligen är mycket naivt av mig, för länge sedan åtgärdat eller rent av idiotiskt  men jag skriver upp det och ämnar fortsätta på mitt “spår” trots att det inte riktigt är min uppgift. Det är sporrande.

Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized