Hej hopp!
Hurra! Inte en mardröm på hela natten! Vad jag minns. Innebär detta att jag börjar bli luttrad?
Jag har märkt att jag tolererar att ta till mig en del massmord bättre än andra. Bland de tio fall jag läser om finns ett som jag inte klarar av att läsa mer om. Det hände i en Amish-skola, mitt i USA bara för några år sedan. Du kanske minns? Det var en otroligt störd man som inte hade något med skolan att göra, som gick in i klassrummet med en pistol och undrade om de visste vad det var? Det visste de inte, de trodde att det bara var ”en järnbit” . Sedan radade han upp och dödade en grupp flickor.
Det vrider sig i magen på mig.
Natten efter att jag hade läst den studien var natten jag drömde flest och värst mardrömmar. Och jag tycker inte att det fallet borde vara bland de andra. Vet inte om det är psykologiskt självförsvar men tanken med hela studien är att vi ska analysera våld INOM en organisation och dess hantering. Dvs att förövaren är en del av organisationen (skolan). En elev eller lärare exempelvis. Det här var en man som inte hörde dit, ett vansinnesdåd som…ja…som man eller i alla fall inte jag alls har lust att studera. Så jag tänker inte läsa om det där mer. Fruktansvärt sjukt.
Nu är det ju förstås fruktansvärt sjukt det andra också, men det känns som att det i alla fall finns ett uns av hopp där, för organisationens del. Fler varningssignaler. En viss möjlighet att förhindra katastrofer. Inte en stor men en liten.
Lite, lite hopp.
Hej hopp!
Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized
