Bebis med Separationsångest – Mamma med Prestationsångest
Min lilla fina O. Hon är så skör. Hon har ett rymdskepp med en knapp på och när man trycker på den så låter det. BoooäääÄing. Det där ljudet härmar hon så fint. Sjungandes. Tror minsann vi fått en liten sångerska på halsen. Men idag tröck hon på den där knappen och det lät inte längre. Hon härmade tonen efter minnet och tröck och tröck men det kom inget ljud. Då blev hon ledsen och började gråta. Bara att trösta henne. Krama. Pussa de salta kinderna.
Hon säger mamma klart och tydligt och vet vad det betyder. Hur vet jag det? Jo, om jag går in i ett annat rum börjar hon gråta otröstligt och ropar maaa-maaa gång på gång tills jag kommer tillbaka. Likaså om pappa håller i henne när hon är trött. Jag drömde om det ögonblicket när jag var gravid. “Tänk när hon kallar mig för mamma”. Nu är det hjärtskärande, när jag är trött och vill vila – och att hon ska vara med pappa. Fast visst smälter jag. Till en liten blödig mammapöl. Jag är hennes mamma, det är mig hon vill ha. Det är den berömda separationsångesten som inträffar när de små inser att de inte sitter ihop med sin mor. Att de är egna små personer. Att de därför kan bli övergivna. Jag tror på att ge henne det hon vill ha och har dammat av det gamla bärselet. Har henne på ryggen då vi går ut. Där trivs hon. Tar henne i armarna närhelst hon vill. Och hon vill mest hela tiden. Kryper efter mig, klamrar sig fast mot benet och sträcker upp armarna.Har hört att det är en fas de kommer ur efter några veckor. Hon hade faktiskt en liknande fas redan vid 3 månaders ålder. Behöver mycket gos just nu. Mycket uppmärksamhet. Just som mamma är som tröttast och har som mest arbete.
Mitt jobb med skolskjutningarna är naturligtvis inget jag gör i en handvändning. Det krävs mycket av mig. Jag måste läsa och skriva rigoröst och inte intuitivt. Minns första gången jag skrev en akademisk text (för 10 år sedan, tror jag). Då fick jag skriva om den efter den fantastiska kritiken: “Du skriver som Walt Whitman; poetiskt och fragmentariskt men inte akademiskt”. Haha! Aldrig har jag väl blivit så glad för ett underkännande. Men jag gjorde om och gjorde rätt, fick min A-uppsats väl godkänd och har lärt mig sedan dess. Gjorde inte om misstaget nästa gång. Eller… kände i alla fall igen det när jag gjorde det igen i ärlighetens namn Men det är inte naturligt för mig. Jag är en slarver och lämnar gärna sådant jag anser vara underförstått utanför. Men inget kan antas vara underförstått när det rör sig om vetenskap. Suck!
Nu ska jag fortsätta jobba. Jag skriver just nu presentationsbrev som ska skickas till en massa myndigheter i Argentina och som först måste godkännas av min chef. Detta innebär tyvärr dubbelt arbete. Först skriva mailen på spanska och sedan översätta till engelska så att hon ska kunna förstå. Känns onödigt. Slöseri med tid. Men jag förstår att hon vill veta vad som sker.
Med lilla O i famn gör jag det förstås. Har gjort så att hennes rymdskepp låter igen. Så hon sitter här och lyssnar och sjunger. Det är mysigt. Bättre det än när hon sitter och sliter mig i håret och nyper mig i näsan, som hon gör annars. 
Undrar om pappa hennes skulle lyckas koncentrera sig på sitt arbete under dessa omständigheter? Jag tror inte på det där att simultanförmågan är kvinnlig – känns som en bra manlig ursäkt för att slippa göra flera saker samtidigt – men just han, personligen….
Etiketter åtta månader, bebis
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
