Mamma Pappa Barn (igen)

Tänker på det här att vara förälder, läser kloka ord om det. Så hoppas jag att det ska bli.  Att barnen blir fria och starka. Det är ju så mycket som ska bli bra. Så mycket som kan gå fel. Men jag känner hur vi mer och mer formas i vår familj, till att vara just vår familj. Den nya lilla familjen. Hur vi vill att barnen ska få det bra. Hur vi kämpar och kommer att kämpa för det. För det är just där, i den där kampen, som föräldraskapet ligger. För alltid.

Lilla O älskar när vi pussar varandra. Skrattar högt och klappar med händerna. Mamma och pappa pussas. Det är kul. Låter skoj och ser roligt ut.

Då blir vi ödmjuka inför våra egna svagheter. Vi älskar varandra. Har en bra, ärlig och kärleksfull relation. Men i den moderna världen har man alltid det där -det-håller-så-länge-det-håller-tänket. Vi har inte gift oss. Inte för att vi inte älskar varandra utan för att ett giftemål inte gör att vi älskar varandra varken mer eller mindre. Garanterar inget. En kärleksfest, dock, är något härligt och fint. Men det har inte varit rätt för oss. Hans familj är helt OK med att vi inte gifter oss -men gjorde vi det skulle de nog vilja ha hela det gamla konservativa paketet* = något jag inte skulle palla. Ett giftemål är ingenting i jämförelse med att skaffa barn. Däri ligger det verkliga kittet. Det där som är större än oss (om än ganska litet;P) som gör att vi vill hålla ihop. Inte bara för vår stora kärleks skull. Utan för hennes. Vi inte bara vill. Vi måste. På ett eller annat sätt. Hon är alltid viktigare än oss. Vad som än händer. Jag vet att jag alltid kommer att vara där och tvekar inte en sekund på att han också kommer det. Vad som än händer.

Tur att vi älskar varandra så mycket.

Tur att vi älskar henne mest.

* à la catalana dessutom.

Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized