Missionärerna

Plan lyfter alltid  fyllda med hopp och drömmar. Redan då de landar krossas en del av dem. Men däruppe i luften är allt möjligt. Framtiden kan bli vad vi hoppas, kan bli mer, kan bli mindre men just där  kan vi inget mer göra än att sitta lugnt och förlita oss på pilot och maskineri.

Hon är en annan nu än sist. Sist reste vi med en liten bebis, nu med en stark vilja.

Vi flyger i jakt på människor som älskar henne. Det som gör ondast här långt borta är avståndet till alla dem som älskar henne. Jag märker, sedan jag blev mamma, att jag numera mest gillar folk som gillar min dotter. Oavsett om jag gillade dem innan hennes ankomst eller ej. Detta betyder också att jag inte gillar folk som struntar i henne. Hur mycket jag än gillade dem innan och dem mig.

Det är inte det att de säger att de bryr sig om henne. De måste mena det,  – inte säga det. Och det märks. Går inte att spela teater för en mor. Jag menar inte att alla måste älska henne som jag gör, det är inte möjligt. Det behövs inte tusen pussar och en massa gullegull…det är inte det.

Men se henne. Bry sig om hennes närvaro. Och gilla henne. Lugnt men uppenbart. Det måste de för att jag ska gilla dem.

Det är i och för sig svårt att inte gilla min dotter, så jag gillar de allra flesta these days.

Vi talade om kärleken igår. Om hur stor den är. Om hur man trodde att man visste  innan, rent teoretiskt men inte riktigt visste ändå. Han sa: ”det är som att förklara för en man som aldrig älskat en kvinna vad kärlek är”, ”Nej, det är mer än så”, sa jag. ”Som att förklara för en man som aldrig älskat vad lycka är.” ”Förklara färgernas nyanser för en blind som aldrig sett…” så där höll vi på. Fann aldrig sättet att förklara det. Men vi har varandra. Vi vet bägge två hur det känns att älska vår dotter. Vi vet att andra känner så för sina barn men upplever naturligtvis våra egna känslor som mäktigast. Det är mänskligt. Att allt det där som förändrats sedan hon kom, som vi inte längre kan göra när hon finns, känns så obetydligt i jämförelse med att få ha henne. Det andra skulle ju innebära att inte ha henne och det är en skräckfylld tanke …

”det är värt det” som alla föräldrar säger.

DET är värt vad som helst.

Så på lördag sätter vi oss på flygplanen som ska ta oss till dem som vet vad vi menar när vi säger så.

Såna som förälskat sig i en liten person så till den milda grad att det går att likna vid religion. Som bär det där blida leendet som annars bara de frälsta bär omkring på i livet. Ringar under ögonen, trötta anleten…men ändock: det blida leendet.

Så jävla irriterande för de icke-frälsta. Och vi sprider gärna kärlekens budskap, till deras förtret.

(P.S Jag tror inte man behöver bli biologisk förälder-eller ens förälder-för att uppleva det. Men något liknande. Och det är något alla borde få vara med om. Det är framförallt något som alla barn borde få ha runt omkring sig: människor som blir lyckliga av att älska dem villkorslöst.)

Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized