Their Eyes Were Watching God- Zora Neale Hurston

Wow. Jag är drabbad av den här boken. Under min engelskspråkiga litteratur-resa stötte jag på denna fantastiska roman.  Men om jag till viss mån stördes av att The Awakening av Kate Chopin är mer känd som en feminist-roman än som en roman-roman så är detta snäppet värre: en svart feminist-roman.  Det som stör mig är, naturligtvis inte, att det är en bok skriven av en svart kvinna om en svart kvinna, utan att den bara ses som en svart kvinno-bok. Jag har läst dröser av böcker skrivna av vita män om vita män utan att de måste sorteras in i vita-gubbromansfacket. Men, nu är det ju så. Den vita mannen är normen och den svarta kvinnan är långt ifrån normen. Fortfarande.

Oavsett är även denna bok rätt och slätt fantastisk och träffar mig i såväl hjärta som intellekt, trots att jag är en kritvit svenne från Luleå född 1978 och inte – som huvudpersonen, en svart  slavdotter i Florida under sena 1800-talet (efter den officiella frigörelsen). En svindlande kärleksroman där vi följer en kvinnas,- Janie Crawfords-, liv via äktenskap med tre olika män. Bara ett av dem, det sista, ett äktenskap byggt på kärlek och passion. Samtidigt är det ett historiskt dokument, där Neale Hurston beskriver hur den nyligen frigjorda svarta befolkningen söker sin identitet och självständighet bl.a genom att beskriva grundandet av Eatonville, hennes egen hemstad, en av de första helsvarta städerna i landet. Hon låter huvudpersonen Janie’s andre make vara stadens första borgmästare.

Och hon skriver  talspråk i dialogen. Detta kritiserades starkt. “Ah” istället för “I”, t.ex. Eller “Youse” (you -is) istället för “you are”, eftersom det var (är) så man talade där, vilket ger en ännu mer levande känsla, känslan av att det är på riktigt det man läser. Eller vad sägs om detta replikskifte mellan Janie och hennes andra man:

“Ah knows uh few things, and womenfolks thinks sometimes too!”

“Aw naw they don’t. They just think they’s thinkin’. When Ah see one thing Ah understand ten. You see ten things and don’t understand one”

Det är naturligtvis bara dialogen som skrivs på detta sätt. Själva berättandet är skrivet på “kunglig engelska”.

Det är en poetisk kärlekshistoria. Ett historiskt, antropologiskt (Neale Hurston var antropolog) och språkvetenskapligt dokument. Och, det är en historia om kvinno- och rasförtryck. En jävligt bra bok. Rekommenderas starkt.

P.S Något som, först nu i efterhand, lite grann förvånar mig är hur en kvinnas liv och äktenskap här skildras utan att alls vidröra moderskapet. Huvudpersonen -liksom författarinnan-förblir barnlös men det är inget som ens diskuteras eller ifrågasätts av författaren varken via romanfigurens egna tankar och drömmar eller hennes omgivning. På inget vis upplever man huvudpersonen (eller hennes onämnda men faktiska barnlöshet) som tragisk. Mycket positivt och ovanligt!

Utforska inlägg i samma kategori: litteratur

Etiketter Their Eyes Were Watching God, Zora Neale Hurston

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.