Snöskottarn

Det ringer på dörren och där står en medelålders man i svart täckjäcka. Hans skinn är tunnt, fårat och väldigt vitt, med undantag för den rödlätta nästippen. De gröna, nästan genomskinliga ögonen är som omringade av blodsprängda spindelben. Snön ligger som mjäll över hans axlar. Han tycks andfådd där han står, lutad mot sin rediga skovel med andan som cigarettrök ur munnen.

I mitt kvarter vittnar engelska om låg status. Den engelskspråkiga minoriteten håller sig i samhällets två extremer: underklassen och överklassen.

”Ya want me to clean this up for ya, ma’m?” undrar han och gestikulerar mot snön som ligger över trappen och trottoaren framför. Jag står med min dotter i famn och tvekar på om jag har kontanter hemma. ”Two fifty, that’s all I ask!”, insisterar han. Han har gula tänder. En av dem fattas. ”Let me just check if I’ve got any money” säger jag. ”OK, ma’m”

Ma’m. Det känns obehagligt att bli kallad så. Ger mig slaverivibbar. Men ska jag tacka nej? Eller bara ge honom pengar utan att han jobbar? Nej, ärligt talat är det skönt att slippa skotta den där snön idag. Och han utför ett värdigt jobb. Är faktiskt en s.k entreprenör. Tjänar en hacka på hederligt arbete.

Men ändå. Hur hamnade denne starke, medelålders man på min trapp i hopp om arbete?

Utforska inlägg i samma kategori: dagbok