Kärlek och sånt

Jag såg senaste Skavlan på SVTplay och där satt bloggaren Alex Schulman och pratade om sin nya bok. En bok om kärlek med en lång titel. Det är inte det viktiga nu. Han sa att det var provocerande att visa lycka. Att man liksom ska gnälla, kalla frugan för regeringen etc och att han nu provocerade genom att mena att han är lyckligt kär, såpass att han skriver en bok om det. Och så satt Hanne-Vibeke Holst där och undrade genast hur länge de varit ihop:

2 år, var svaret.

Och där fick bitterheten genast vatten på sin kvarn (även om just hon räddade situationen rätt snabbt). Men jag tänker så här:

2 år av lycka är väl fantastiskt!

Jag minns en gång då jag var nyförälskad i ett ex. Vi kunde inte hålla oss ifrån varandra. Hånglade euforiskt så fort vi kom åt. Och jag minns en och annan bitter kommentar. Ett och annat ”vänta bara”. Och visst. Kärleken tog slut. Men jag är glad att jag hängav mig. Vågade älska honom då och där.  Det där snudd på förargelseväckande beteendet vi bara inte kunde låta bli. Känslan av ung rebell. I mitt minne för alltid.

Det önskar jag alla. Inte bara ungdomar.

Inte bara nyförälskade.

Jag är kär i min dotters far. Är nog mer kär nu än i början. Jag ser inte kärleken som linjär. Som något som börjar himlastormande och sedan mojnar. Det är snarare cykliskt. Det är vardag. Slitningar. Gräl. Depp. Men så helt plötsligt, som nu, så lever vi upp igen. Får syn på varandra. Rodnar. Skickar små gulliga meddelanden. Undrar om vi duger. Ger bekräftelse. Får…

Och idag hånglade vi plötsligt i snabbköpet.  Herregud! Vuxna människor!

Lilla O tyckte om det. Skrattade högt i sin vagn. Jag kunde se hur surtanterna tänkte: ”han lämnar dig snart för en yngre” och surgubbarna ”hon bedrar dig med trädgådsmästaren” (om vi nu hade en).

Just där och just då var jag rätt igenom lycklig. Och inget kan smolka den bägaren.

Utforska inlägg i samma kategori: dagbok, familj, Kärlek