Kompisar

Det är ju det svåraste när man är ny någonstans. Vi är ju egentligen inte nya här längre men det känns som att jag började leva här efter senaste Sverige-vistelsen i December. Vet inte varför.

Jag brukar heller inte vara så här, jag brukar vara social och se till att lära känna massor av människor. Ha lätt för det.

Älskar människor. Alla sorters människor. Tycker det är spännande att höra dem berätta sina livshistorier, sin syn på livet. Veta vad de har för fobier och vad de tycker är kul. Jag gillar till och med folks neuroser och dåliga vanor. Allt bär på en historia. Och jag gillar historier.

Så varför har jag inte utnyttjat mitt nya sociala trumfkort: min dotter? Hon som gör att jag kan lära känna mammor och pappor i en faslig fart. Jag vet inte? Jag har dragit mig tillbaka de senaste åren. Kanske har det med graviditeten att göra. Men jag tror det är något annat. Glad att komma ur det dock.

Tror det var ovanan nu som gjorde att jag satt och surade innan middagen. Herregud: folk som bjuder på middag är vanligtvis vänligt inställda. Vill att man ska ha det bra. Vad var jag nervös för?

Tillbaka till livet? Hade inte ens förstått att jag lite grann hade hoppat av. Satt vid sidan om på något vis. Jag var inte olycklig jag var väl bara osäker på vem jag var. Vart jag var på väg. Jag koncentrerade mig på mitt nya liv som mor och älskade det. Men det var något som inte stämde. Det känns som att jag lite i taget tar livet tillbaka nu. Studierna. Skapandet. Matlagningen. Träningen.

Intresset för människor: kompisar.

Vad det än var är jag glad att jag tycks ta mig ur det.

Utforska inlägg i samma kategori: dagbok