The King’s Speech
Sett den ännu? Det är många faktorer som gör det till en film svår att göra. Som historisk film måste den ju vara trogen sin historia och dessutom; den vidrör en såpass nylig historia att några av dess karaktärer fortfarande är vid liv. I de konservativas mest konservativa näste.
Monarkins roll ifrågasätts väldigt lamt men förklaras med att kungligheternas jobb är att agera sammanhållare och symboler för trygghet, särskilt när det blåser upp till storm. England går ut i (världs-)krig 1939 och Kung George den 6:e, tidigare Prins Albert tar efter sin fars död och sin bror som abdikerar för kärleken över tronen. Men hur ska han kunna vara en bra Kung när hans enda egentliga roll -att hålla landsfadersaktiga tal- är honom övermäktig?
En välspelad, välregisserad -väldirigerad- film om en kung som står upp för sitt folk genom att försöka göra det han är riktigt kass på, rätt bra.
Som historia och film gör den sitt jobb. Jag tillhör dem som gillar en klar och enkel linje och jag gråter en skvätt när den stammande pojken -som man ser i kungen-kämpar med sitt handikapp. Efter att man har sett filmen känner man inget annat än sympati för honom. Även som symbol.
Och det är just det där som gör den lite svår för mig. De konservativa idealen som visserligen ifrågasätts – men till syvende och sist hyllas nästan förbehållslöst gör den lite väl platt. Kungen är en hjältemodig man, trots att han tycks svag. Helena Bonham Carter som Queen Elizabeth -den goda modern och trogna, stöttande hustrun. Punkt. Det finns inget mer i hennes karaktär.Den abdikerade broderns amerikanska sköka -Wallis Simpson -står som kontrast till den goda modern. En sådan kan man ju inte ha som landsmoder. Heller. Varför köpte inte brodern henne en gård någonstans och höll henne som älskarinna?, undrade vår gode kung. Och moralen i detta var att det borde han ha gjort om han hade varit en så fin patriot som brodern hans.
Det handlar om vänskapen mellan två män, Kungen (den blivande i början) och hans talpedagog, som naturligtvis är en yrkesman så trogen sina principer att han aldrig själv talar om för sin fru vem hans nya klient är. Han är inte så konventionell i sina metoder -men som karaktär är han i det närmsta felfri. En god fader. En lojal rojalist som kan hålla en hemlighet. Ta den med sig till graven.
Gäsp.
Och så det bekväma i att ha The Bad Guy of The Bad Guys som, vad annars; The Bad Guy:
Hitler.
Vi lär oss:
- Hitler var inge snäll men dock en fantastisk talare.
-Kung George den 6:e däremot var hyvens och trogen sitt ämbete, trots att han stammade.
God Save the King.
Och det känns ju sådär gränsöverskridande.
Kungen sa “fuck” och “tits” vid något tillfälle. Och i sitt sammanhang är det kanske något alldeles oerhört men jag tycker filmen lider svårt av sin ödmjuka respekt inför Drottning, Fosterland och Historia. Tyvärr. Och så det faktum att Engelsk Upper Class är oerhört stiff. Resten – manuset, regin, skådelspelarinsatserna var fina och imponerande och jag är en sucker för god retorik, så:
+ + +
Utforska inlägg i samma kategori: filmEtiketter Firth, Hooper, The King's Speech
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
