Mr. Smith Goes to Washington

Frank Capras film om demokrati från 1939.

Till att börja med; blir inte du som jag sorgsen när du ser en film och alla de där människorna du ser är döda? De är ju så levande. I den här filmen fanns ett gäng barn som fortfarande ger hopp om liv, de  flesta var pojkar i tio-årsåldern då filmen spelades in. Födda runt 1928-32. Resten: long gone but not forgotten.

James Stewart spelar den godtrogne Jefferson Smith, som eftersom han är så naiv blir rekryterad till senaten av korrupta politiker med avsikt att styra honom som en marionettdocka. Den nyblivne Senator Smith är dock en rätt igenom god och idealistisk man som, trots att han blir skickligt motarbetad av maktens lobbyister, inte är så dum som han är blåögd och ger allt för demokratin.

Stor konst är tidlös men den här gången krävs mycket av den moderna tittaren, även efter att man umhuldat flosklerna som då var originella, för att acceptera att den gode demokraten endast vill ge landets pojkar (-vita pojkar-) hopp om framtiden.  Man måste påminna sig om att det där var länge sedan. Att vi har kommit långt sedan dess.

Lyssna till hans ord, bara de första 43 sekunderna:

”I am free to think and speak. My
ancestors couldn’t. I can and my children will.”

Bortklippt i denna trailer men där i filmen:

”The boys ought to grow up remembering that.”

The boys. Frihet för Amerikas pojkar alltså. Men om man bara slänger in flickorna i hans budskap så låter det ungefär som nu.

Kvinnan, Ms Saunders spelad av fantastiska Jean Arthur, är den luttrade Washingtonbruden som förklarar hur saker och ting funkar.

”Look, when I came here, my eyes were big blue question marks. Now they’re big, green dollar marks.”

Hon går dock från att vara en cynisk suput till den typiske stöttande (blivande) hustrun med glittrande blå ögon som finner sig i att stå vid hans sida när han talar vackert (trots att det är hon som är kompetent). Vid ett tillfälle säger han förvånat:

”I mean, for a woman you’ve done awfully well… (…)

….I’ve never known anyone as capable or intelligent. ”

Hon finner naturligtvis lyckan i honom och i arbetet att stötta honom. På den tiden fanns inget annat alternativ. Jag tvingas upprepa ”1939, 1939, 1939” i mitt huvud för att inte bli rasande. Och dessutom betänka att såväl manusförfattare som regissör faktiskt tillskrivit en kvinna filmens största intellekt.  Men resten tar emot, för det värsta är ju att det inte känns så långt ifrån dagens verklighet. Trots allt.

Filmens story är enkel och karaktärerna rätt ordentligt stereotypa:

Good Guys, Bad Guys (and women)

Mycket bra film ändå, för att vara från då. Bara man kan stå ut med tidens tecken och ett filmspråk som inte alltid har åldrats med grace.

Såna här filmer är bra i skolan. För att läsa samhällskunskap, idéhistoria och som historielektion:

Vad chockerar idag?

Varför?

Vad har blivit bättre?

Har något blivit sämre?

Vad är precis som förr?

Fast det är lätt hänt att det gäspas en del om det rör sig om en ung publik.

Utforska inlägg i samma kategori: film

Etiketter Frank Capra, James Stewart, Jean Arthur, Mr. Smith Goes to Washington

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.