Ungar är bäst

Angående det där med att ta reda på en bebis kön redan i magen. (igen).

Ett av de lyckligaste tillfällena i mitt liv var när jag låg där på en brits i Mexiko, kände hur min bebis buffade inne i magen och samtidigt såg den. Dr. Franco på Burboa-kliniken i Ensenada letade efter könet och sa till slut, de ofina orden “pene cero”. Noll penis. Betyder det flicka? “Tres rayitas, sí, es una niña” Tre små streck -ja det är en flicka. Och tårarna rann. Av lycka.

Varför? Ville jag ha en flicka hellre än en pojke? Nej. Det var inte det. Det blev mer verkligt i det ögonblicket. Bebisen var en person. En hon. Det var min Olivia.

I´s kludd dagen innan vi visste:

Ibland när jag frågar andra om de ska ta reda på könet i magen får jag svaret: “Nej, jag kommer att älska barnet lika mycket vare sig det är en flicka eller pojke” För mig har det ingenting med frågan att göra. Jag kan förstå att man vill låta naturen ha sin gång och inte vill veta. Men att ta reda på könet betyder ju inte automatiskt att man gör det för att man föredrar det ena eller det andra.

Sen kan man faktiskt göra det också. Jag tänker på min dotters två små pojkkusiner som hade kampanj och ville ha en pojke eftersom det är så många flickor i familjen. Och så blev hon en flicka.

Älskar de henne mindre för det? Sist vi sågs sa 4-åringen “Tänk att just min kusin blev världens sötaste bebis”. Han pussas och gosas med henne hela tiden samt slår sin bror när han försöker göra detsamma.

Det blev en kusin, det var det viktigaste. Fast nu vill de att det ska komma en pojke, de är ju i minoritet.

Gillar barn.  De är bäst.

Utforska inlägg i samma kategori: familj, graviditet