Reserapport

Första planet var 4 1/2 timme försenat. Hade flygits in från Kuba och haft problem.  Lyckligtvis missuppfattade jag informationen och trodde att det var Kubas flygplats som strulat -inte planet. Har en tendens att bli flygrädd annars…

Förutom förseningen och lite tack var den kunde inte resan ha gått bättre flyga-själv-med-barn-mässigt. Eftersom vi klev ombord 02.30 så sov hon sin djupaste nattsömn redan och vaknade inte innan vi tog mark i Barcelona. Dessutom -och detta är ju helt fantastiskt- fick vi ingen stolsgranne. Vi hade tre platser i mittenraden för oss själva -d.v.s både jag och lilla O låg ned och jag sov säkert  1-2 timmar. Vilket kanske inte är så mycket men det är 1-2 timmar mer än jag sover annars. Mitt i flygningen undrade tanten bakom mig om jag hade köpt en extra flygstol? Nej. Men en till dig och en till lillan? Nej, -jag trodde att hon var en surkärring som skulle be mig sluta ligga på obetalda stolar. Men hon sa bara att jag haft en väldig tur “Good for you!” Planet var halvfullt och där fanns i alla fall minst 2 par till med bebis som fick tre stolar -de var ju par men de kunde iaf lägga lillen bredvid sig. Tror bolaget tänkt på både oss och våra medpassagerare när de ju hade möjligheten. En sak till! Det blev banne mig aldrig tillräckligt turbulent för piloten att be oss att spänna fast säkerhetsbälten annat än under start och landning. Har aldrig hänt mig förr under en långflygning.

Sen var det dags för landning och det moment som skrämmer mig mest: De där små jäkla hjulen som ska fällas ut! Flygmaskinen kan funka alldeles ypperligt men kommer inte hjulen ut blir det svårt. Och vi gick ned i lugnt gemak. Vid lagom höjd började det välbekanta surrandet. Och det fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Tillslut hördes ett KABRAK istället för det sedvanliga donket och surrandet upphörde. Folk var skräckslagna. Sådär brukar det inte låta. Nu till det förvånansvärda: jag var inte rädd! Bara just efter oljudet men eftersom piloten lugnt fortsatte sin landning tänkte jag att allt var som det skulle. Jag resonerade som så att om man ska landa på Barcelonas flygplats- som ligger vid Medelhavets rand- och märker att hjulen inte fälls ut -då styr man väl ut i havet i stället? Är det inte så? Att det bästa sättet att överleva en landing utan hjul är att landa på vatten? Jag litade i alla fall helt på att piloten visste vad han gjorde. Inte likt mig. Särskilt inte med tanke att jag fått en skymt av honom innan start – och han såg outsövd ut. Får piloter ta 2 långflygningar efter varandra? Eller var han bara nyvaken?

Sedan visade det sig att det var just de där hjulen som strulat.  Det hade de berättat för skräckslagna farmor och farfar som skulle ha hämtat oss klockan 11 på förmiddagen -men vi kom inte fram innan klockan nästan var 16. “Det var fel på planet -något med hjulen, står det.” hade den tuggummituggande tjejen i informationen sagt där hon högläste informationen från sin skärm, enligt farmor.

Tanken var ju lunch i Barcelona med tjocka släkten. Nu hann vi inte innan det var dags att flyga vidare. Då blev flickkusinerna så otröstligt upprörda att de fick sina föräldrar att köra dem till flygplatsen för att träffa sin lilla kusin. Lilla O var förvirrad. Visste inte vart hon var eller varför alla barn pussades och kramades och klappades. Men de var ju i alla fall snälla.

Resan till Stockholm var sedan oerhört jobbig. Tyckte jag. Jag hamnade inklämd vid fönstret brevid två unga, välklädda killar -en av dem märkbart störd av lilla O. Hon var snurrig och ville springa -inte flyga. Så jag underhöll henne under hela resan. Bytte plats med killen som satt vid mittgången. Gick fram och tillbaka. Gick på toa och “bytte blöja” ett tiotal gånger. Lekte lekar och plockade fram alla nödleksaker som hon slängde i golvet. Efter resan fick jag frågan “Är hon alltid så här lugn?” Lugn? “Eh…ja.” “Köp en lott”.

Så egentligen gick ju resan alldeles utmärkt. För bra för att vara sant, nästan. Ändå var jag helt knäckt och dödstrött efteråt och tänkte: aldrig mer!

Utforska inlägg i samma kategori: dagbok