Lite grått och mulet
Nu regnar det till och med. Men så här års undrar jag om Sverige inte är det allra vackraste landet ändå? Alltså allvarligt. Det är massor av gröna och en del blommande träd överallt. Det är lummigt. Prunkande. Vackert. Småskaligt. Inte amerikanskt storskaligt. Men rikt. På frisk, välmående och ren natur, du vet. Och fåglarna sjunger banne mig finare trudelutter här också. Och även i bebodda områden låter man delar av trädgårdarna vara orörda -för i Sverige gillar man den orörda naturen. Inte bara tillklippta buskar.
I Spanien t.ex där har de istället för sommarstugor, sommarlägenheter. Ofta nära en strand men själva lägenheten har hiss och kalla golv och är allt annat än mysig. Har man sommarhus är det exklusivt och lyxigt. För spanjorer är inga stugromantiker. Utedass är inte en del av spanska barns barndomsminnen.
Det finns annat bra och bättre med Spanien ( havet, färgskalorna…att barnen är välkomna i det rika sociala utelivet…)men just detta vill jag ge mina barn. Somrarna på landet. Den orörda naturen. Stuglivet. Gräsfläckar på sommarklänningen och knän som skrapats på grusvägarna. Allt det där jag tyckte var det bästa som fanns.
För det mesta ser jag bara rikedom i att hon har (minst) två olika länder att skapa minnen ifrån. Men ibland drabbas jag av en rädsla. Tänk om hon inte gillar Sverige? Tänk om hon föredrar någon annanstans. Tänk om hon inte vill prata svenska.
Tror att det är mitt ansvar att se till att hon gör det. Att hon verkligen lär sig svenska, naturligt, så att det inte känns jobbigt att inte förstå och kommunicera. Att låta henne vara här och skapa sina egna minnen och relationer. Ge henne förutsättningarna.
Och sedan acceptera att hon är den hon är, blir den hon blir och trivs där hon trivs.
För vi trivs ju bäst där vi känner oss förstådda och omtyckta. Så enkelt är det.
Så svårt.
Utforska inlägg i samma kategori: dagbok, familj, Spanien, SverigeEtiketter identitet
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
maj 17, 2011 den 2:45 e m
Ja, gud rädslan finns där men du har rätt i att man måste nog acceptera. Att ens barn växer upp och blir den de blir. Låter dem vara den de är!
maj 18, 2011 den 3:20 f m
Och vet du, jag tror nog att hon alltid kommer att älska alla de länder som hon växt upp i
Och ha drömmen om Sverige. De flesta barn verkar ha det. Titta på Malin Åkerman t ex 
Rotad amerikanska, men med somrar i Sverige. Hon har till och med sommarstuga där…det jag är rädd för är att vår dotter, våra framtida barn väljer att bo i ett annat land än oss. Att vi inte ska få vara nära dem alltid…den rädslan är inte så konstig, med tanke på var jag själv hamnat, vad min man gjort och hur världen ser ut idag. Gilla läget?
maj 19, 2011 den 5:41 e m
Jag rös när jag läste ditt inlägg och kan bara hålla med… Man kan bara hoppas att barnen kommer att älska båda våra hemländer. Jag tänkte på vad min svärmor sa i påskas – att vårt barn kommer att bli mer svenskt än spanskt för att JAG är mamman och därför påverkar barnet mer än pappan. Så fel, jag hoppas att O kan förmedla sin “spanskhet”, språk och kultur minst lika mycket som jag hoppas förmedla min svenskhet. Så länge inte barnet känner sig belgiskt, ha ha
maj 20, 2011 den 4:46 f m
Å vad bra skrivet!!!!!
Jag hittade hit via Petchie!
Tycker du uttrycker känslor och tankar kring detta så bra här. Visst är det svårt. Jag kan känna att jag värnar mycket om det svenska just för att det är en del av MIG och min egen referensram. Här i USA har jag liksom inget att “falla tillbaka på” rent känslomässigt på det viset. Och tanken att min dotter kommer att känna på samma sätt men om USA och inte alls om Sverige kan ibland kännas skrämmande och jobbigt. Jag vet att det handlar mycket om hur mycket tid man spenderar i Sverige också, men för vår del kan det bli svårt att vara där så långa tider eller så ofta. Och den tanken känns såklart väldigt jobbig i sammanhanget. Samtidigt försöker jag ju intala mig att det handlar om att hon blir “lycklig” som person. I sig själv. Att det är DET som betyder något. Men visst önskar jag att vi kunde dela åtminstone en del saker. Ha vissa gemensamma “referenspunkter” som faktiskt handlar om Sverige och svenskheten. Men det är kanske alla föräldrars dröm. Och i grund och botten tror jag det inte alltid ens behöver handla om nationalitet och kultur. Även om det i våra fall kanske är det man främst tänker på.
Kram!!!!
maj 21, 2011 den 6:12 f m
Tack och vad kul att hitta dig här! Ja, nej för det mesta känner jag bara att det är kul men så ibland så blir jag rädd att hon inte ska förstå det hela. Jag själv har ett liv på två frammande språk som ingen annan i min familj talar -det skapar ett avstånd på något vis. Jag har en hel värld jag inte kan dela med dem. När de kom på besök till Barcelona blev det så uppenbart. Det är ju inte bara språket utan att faktiskt ha kommit in i en annan kulturs alla koder. Detsamma gäller hela den katalanska familjen – det finns alltid något de aldrig kommer att förstå. Det svenska. Även I, trots att han pratar lite svenska och har varit lite här -han har ändå svårt att förstå det finstilta, de sociala koderna och uttrycken. Och det är just den känslan jag ibland kan bli rädd att jag ska ha även med min dotter.
Men som du säger – det viktigaste är att hon blir harmonisk i sig själv och den där oron gäller nog mest mig själv.
Hoppas att hon ska slippa känna sig splittrad.