Barcelona den här gången
Hinner aldrig. Hinner aldrig träffa alla dem jag så gärna vill träffa. Alla dem jag saknar. Men jag har lärt mig att njuta av de möten jag faktiskt får till. Det handlar främst om henne numera. Att hon ska få träffa dem som saknar henne.
Lekte med kusinerna i deras prinsessrum.
Och körde med deras prinsessbil
Matade Jagade duvor på torget med farmor
Och så träffade vi Bianca på Plaça de la Virreina, ett av alla torg i Spanien som numera belägras av revolutionärer. Ett av de barnvänligaste. Barn, musik, konst och poesi. Inget polisvåld.
.
Biancas pappa Andrea var också där. Han och jag har haft och har diverse konstprojekt ihop. (Den 4:e juni är det nypremiär på performanceakten ”The Condal Town- Re: Play” Jazz, livemålarkonst(Andrea) och videokonst (-min) Teatre Lluïsos. Andreas regi.)
Barnen deltog i kampen för Una Democracia Real
Det var så nyss vi umgicks flitigt, jobbade ihop och kämpade för våra projekt. Nu har vi barn. Jag ett. Han två. Han bjöd med oss hem på middag för att jag skulle få träffa lille Pau 1 år och Mara också. Tänka sig, Andrea är tvåbarnsfar!
Mamma Mara kommer ifrån Buenos Aires, Argentina.
Andrea stod för matlagningen.
Och vad får man för mat hemma hos en italienare om inte:
Lilla O kommer att bli kräsen om det ska fortsätta så här.
Vi åt lunch med ljuvliga lilla Lau (äntligen!) och hennes finfina mamma Maria vid playan i Masnou där de bor, 20min utanför stan.
Och så sista kvällen, familjemiddag. Kameran dog tyvärr innan men vi var åtta runt bordet vid förrätten och till efterrätten kom alla morbröder och fastrar och kusiner och vi blev drygt 20 i vanlig ordning. De kom runt 23-tiden för att träffa lilla O! Hon var alldeles till sig av all uppmärksamhet och däckade sedan runt midnatt.
Så visst hann vi ändå träffa en hel massa fina.
Familj och vänner familj och vänner, Amen!
(Och god mat)
Det är himmel att ha människor att älska i flera länder. Det är helvete att alltid vara långt ifrån de flesta av dem. Och alltid missar jag någon. Tro mig, jag önskar jag hann!
Utforska inlägg i samma kategori: Barcelona, dagbok, familj, vänskap
maj 30, 2011 den 7:02 f m
Finaste lilla O, så kul det var att ha er här!! Tack för tiden vi fick, jag är säker på att Laura snappade upp både ett och annat av Olivia! Nästa år kan de nog leka på stranden, det du!! Sköt om dig och familjen Emma, stor kram tills vi ses igen – vi tänker på er!! Kram!
maj 30, 2011 den 9:03 f m
MEN SÅDANA FANTASTISKA BILDER Emma! Detsamma tycker jag om din varma berättelse. Det är så härligt att se och läsa det som händer i ditt och de dinas liv.
KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM
maj 30, 2011 den 10:08 f m
Så härliga bilder! Kram!
maj 31, 2011 den 3:40 f m
Å DU jag känner igen mig! Verkligen.
Och besöken har defintivt ändrat karaktär en del efter att man fått barn. Det handlar inte så mycket om en själv längre som om dem. Precis som du skriver. Att de som vill träffa E ksa få göra det. Att hon ska få en chans att åtminstone försöka bygga upp ngn form av relationer med de där hemma. Sedan finns det naturligtvis hur många fler som helst som man önskar man kunde träffa. Men det går ju bara inte. Tid eller ork finns inte.
Så är det.
Men som du säger så är väl det positiva med detta livet just det att man faktiskt HAR folk man älskar på flera ställen. Även om det är såååå jobbigt att alltid tvingas avstå från så många av dem hela tiden….
Ni verkar iallafall haft en riktigt fin tid med familj och vänner!
Kram!