Den onämnbara
När vi vågar kallar vi honom Döden. För det mesta försöker vi låta bli att tänka på honom men så plötsligt bryter han sig in. Om han inte stjäl livet så ruskar han om det. Påminner oss om att en dag, oundvikligen, så tar han oss. Bara sådär
Eller ännu värre: de vi älskar.
Har vi tur blir det vi själva som ryker först.
För alla är vi ju döende. Livet är ju ett dödligt tillstånd. Det handlar om dagar och nätter. Har man otur trillar plötsligt en trädgren i huvudet på en, en morgon.
Eller kan det vara att ha tur?
En gång hände det oss. Fast det var ett helt träd och det föll rätt på motorhuven till bilen pappa körde. Det var ett ungt träd som bara rispade lacken. Men ändå. Just precis då när vi åkte förbi så föll det. Tänk om det hade varit äldre. Tänk om vi hade cyklat.
Tänk om…
Nu var döden nästan här igen. Så nära, så nära. Om inte det ena och om inte det andra. Och fortfarande står han där på lur och hotar med att komma tillbaka.
Det är nu vi måste försöka inse att han alltid stått där på lur. Och att han luras ibland. Besparar de sjuka och tar de friska. Tills vidare. Vi vet aldrig med honom. Nyckfull är han, den saten. Men han är alltid där. Det kan vi lita på.
Så vi får leva med honom. Precis som vi alltid gjort. Gäller bara att verkligen leva och inte bara överleva. Det är det som är det svåra. Nu när han inte är osynlig längre.
Eller är det nu vi lär oss?
Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized
maj 31, 2011 den 3:27 f m
Så sant. Döden är en lurig en och man vet aldrig var man har honom. Det gäller att hitta en balans för att kunna leva med döden runt hörnet. För som du sa, den finns där hela tiden…Ibland blir man påmind.
maj 31, 2011 den 2:31 e m
Döden är en del av vardagen tillsammans med I. Livet är orättvist.
Mig far den att uppskatta livet mer. Njuta. Ta vara pa. Saga mer jag alskar dig. Umgas med mina föraldrar…
Men man far lara sig att leva med radslan. Oron. Sorgen.
För I har de senaste manaderna varit jobbiga. Att inte kunna dela sin glädje med sin familj. Att sakna dem.
Jag pratar nog väldigt öppen om döden och det förvanar och skrammer nog manga… som om man skulle kunna dra honom tills sig?
Jag är inte rädd för döden utan för att lida, ha ont… sjukdom…
juni 1, 2011 den 9:38 f m
Bra skrivet om ett känsligt ämne. Du skriver så bra Emma!! Visst tänker vi nog alla så att vi önskar att vi själva är de första som försvinner så vi slipper lida av att mista någon nära. Jag har sagt det till O och han tycker att det är extremt egoistiskt, men det är ju sant! Jag vill inte vara den som mister honom först.
Tänker på er!