Sorgligast
Det här med att blotta sig på internet. Det här med att blogga. Det här med att dela med sig av allt.
Malin Wollin startade sin gravidblogg på mama.nu för en dryg vecka sedan. Gravid med sitt 4:e barn i 18:e veckan. Hennes andra eller tredje inlägg löd:
Nervös och MÅSTE sova måndag 22:49 23 Maj
Jag är nervös nu. Jag tycker att ultraljud är terror. Tänk om vi får dåliga nyheter.Tänk om jag på måndagen precis har startat en gravidblogg och på tisdagen..
Nej, så där kan man inte tänka.
Eller jo, det kan man ju visst det, jag får tänka vad jag vill.
Dagen efter skrev hon:
Rädslan
tisdag 19:44 24 MajBarnet hade dött i magen.
I morgon ska jag föda fram vårt fjärde barn.
Herregud! Det finns inte ord. Bara tårar. Men hon fortsätter att blogga. Beskriver sorgen. Skriver att hon inte ångrar något. Och jag kan inte annat än tycka att, trots att det är så fruktansvärt och att det gör så ont att jag knappt vågar återvända till hennes blogg så är det mycket värt att inte alla gömmer sina sorger. Vi är annars experter på att undvika, gömma och vara rädda. Och alla handskas vi med vårt på våra egna sätt. Men jag uppskattar att de finns de som delar med sig. Det gör att många känner sig mindre ensamma. Hon beskriver hur mycket de fina orden i kommentarerna faktiskt betyder. Blommorna som skickats hem till henne. Hur mycket det är värt att känna stöd trots att det inte finns någon tröst. Det är ett viktigt budskap.
Tänker på Er, Malin!
maj 31, 2011 den 2:18 e m
Herregud! Jag visste inte att hon startat en gravidblogg och inte vad som hänt henne! Fruktansvärt! Men visst är det så att bloggandet även KAN fungera terapeutiskt. Och det ÄR verkligen ett stöd att känna att personer ”där ute” bryr sig och att man kan få både tröst och stöttning. Men visst kan det även vara otroligt jobbigt. Att blotta sig så. Många bloggare som startar en blogg i syftet att få ”skriva av sig” när de är i mycket personliga och privat jobbiga situationer väljer ju att göra detta anonymt. Men att göra det med sitt riktiga namn är nog något som kräver ännu mer mod och styrka.
juni 1, 2011 den 3:32 f m
Jösses! Det är ju helt otroligt sorgligt! Jag tycker hon är fantastisk som kör på i alla fall med sin blogg…Livet är verkligen oförutsägbart. PÅ gott och ont.
juni 1, 2011 den 9:35 f m
Så ofattbart sorgligt, och så hemskt att det hände precis när hon börjat en ny gravidblogg. Jag läste hennes inlägg och kan bara känna med dem. Det kvittar att de redan har tre fina barn, ingen borde få gå igenom en MA / MF, speciellt inte på det viset.
Jag tycker dock att det är BRA att hon skriver om det, för som du nämner, det är fortfarnade tabu. Jag har ju som sagt en kompis (frun till en av mina bästa vänner) som sa till mig för två år sedan att det var ok (nog på gränsen till ok enligt henne) att jag pratade om vårt fert.problem, men vid MF gick gränsen. Det var ”äckligt” enligt henne att prata om sådant. Jag blev riktigt chockad av hennes attityd men det paret är de enda i den närmsta vänkretsen som inte vet om vår hemska upplevelse förra sommaren.. Det känns jättekonstigt att inte ha berättat det men hennes attityd skrämde mig till tystnad.
Stor kram och håller tummarna för det jobbiga NI går igenom just nu