Jobb, sommar och namn
Otroligt bra gjort av mig. Lyckades läsa och skriva hela dagen utan att blogga. Nu är eftermiddagen här och jag är hemma igen. Han har åkt för att handla mat och jag har klätt av min dotter, gett henne en banan och annat gott att kladda med bäst hon vill. Hon är överlycklig och jag kan sitta vid datorn och skriva av mig.
Han får bada henne när han kommer hem. Hehe.
Idag är den absolut sista dagen av ”sommarterminen” på Kanadensiska Universiteten. Det här läsåret är över och skolan börjar inte förrän i augusti-september igen. Det berör ju inte mig, direkt. Jag studerar ju på Svenska Universitet (ja, plural, jag kör en sommarkurs också på ett annat Universitet). Men känslan av sommarlovet är här. I morgon är det dags att lämna in Argentinarapporten= sommar!
Ska jag våga hoppas nu förresten? Du vet, jag är ju gravid i 13:e veckan. Jag såg och hörde ett litet hjärta därinne för tre veckor sedan och livmodern växer vidare. Känner den själv några centimeter ovanför bäckenet, samt har den där lätta molvärken som jag alltid har haft då den har växt som den ska (och inte haft då den inte gjorde det). Men jag känner mig inte helt lugn ändå. Törs inte bli romantisk och börja ”vänta barn och inte missfall” som jag så käckt blir uppmuntrad till. Jag vill tjuvtitta igen.
Fast lite törs jag: Vi satt till exempel i timmar och spånade på pojknamn igår. Jag kommer inte på ett enda som funkar i flera länder.
Han kommer på massor och gillar Italienska namn. Bosco till exempel. Men Bosco? Nä-ä.
Förut -innan jag blev gravid med O- tyckte jag att I’s andranamn var perfekt. Han heter Róc, den katalanska varianten av italienska Rocco. Men alltå Róc – uttalas ”Rock”- funkar det verkligen? Låter inte det bara som något någon B-kändis döper sin bebis till och inte något man faktiskt döper sin egen son till på riktigt?
Vi började genast skoja om att kalla honom ”Róc Roland”- Rock’nRoll-och annat mindre lustigt så nä, det blir nog inte det.
Bland de svenska namnen gillar han Nils och Mats. Jag skulle ha hetat Mats om jag blev kille. Men nej, vad trist! Nils då? Den generationens namn är ju tillbaka nu men jag gillar inte det riktigt heller.
Nisse är i och för sig gulligt.
Nej, jag kommer inte på något. Pojknamn som funkar internationellt är helt omöjliga tycker jag. Flicknamn har vi däremot redan ett…
Utforska inlägg i samma kategori: dagbokEtiketter graviditet, namn
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
juni 16, 2011 den 6:58 e m
Hahaha maken heter Mats och jag gillar faktiskt det. Men visst jag kan förstå om du inte tycker det är superinternationellt eller hippt…. Jag minns att jag gillade Tor om vi fått en kille. Men maken tyckte det lät alldeles för svårt att ”leva upp till” om det skulle blivit en tanig pojk.
Särskilt med mitt efternamn (som du ju känner till eftersomdu har min emailadress….) 
Hoppas ni kommer på något! Det är ändå rätt kul att spåna namn.
Kram!
juni 16, 2011 den 9:07 e m
Haha -ta inte illa upp, Mats! Mats är ett namn jag smakar på fortfarande. Ur ett internationellt perspektiv låter det bättre än ur ett svenskt. Eller så är det bara jag. Jag hade en träig slöjdlärare som hette så, och jag sa alltid som liten ”tur att jag inte blev kille då skulle jag ha hetat Mats”- det gäller att få såna saker ur huvudet.
HIPPT behöver det absolut inte vara!! Det bryr vi oss verkligen inte om. Men jag vill inte att det ska vara ett namn som ”Pernilla” som betyder ”Tjockis” på katalanska och även på spanska (pernil-skinka). Eller ”Svea” som en spanjor skulle uttala ”Esfea” som betyder ”Hon är ful”. Eller namn på H som spanjorer inte kan uttala. T.ex Hanna blir ”Sjanna” eller ”Anna”. Såna grejer.
Vi vill att det ska funka i alla fall på våra språk – Svenska, Spanska och Katalanska + Engelska.
Olivia var I’s idé och det fanns inga flickor runt om oss som hette så. Men nu döps ju var och varannan svensk flicka till Olivia och det är även vanligt i USA och Australien. Det gör absolut inget. -det viktigaste är ju att vi gillar det.
juni 16, 2011 den 7:26 e m
Jag gillar Róc, men inte Roland (usch och fy). Olivia och Róc, hmmm, vet inte om det passar, det behöver jag nog vänja mig vid. Jag funderade lite på Wilhelm och kallas för Wille (stark släktanknytning på det) eller klassiska William, men det funkar väl inte på spanska. Gillar namnet Christopher
, alltid gjort.
Pojknamn är svårt, lättare med flicknamn.
Ni som är så internationella kan välja vilket namn som vilken B-kändis som helst skulle välja, tycker jag. Det spelar ingen roll faktiskt, det är ni som ska gilla det. Resten accepterar och vänjer sig!
juni 16, 2011 den 9:10 e m
Nä -Roland sa vi inte på allvar
Róc..hmm. Jag tror inte det. Jag tror för övrigt att det blir en tjej så då blir det ju inga problem!
juni 16, 2011 den 7:28 e m
http://se.babycenter.com/pregnancy/naming/top10namesaroundtheworld/
juni 17, 2011 den 1:17 e m
Vi valde Nicolas, fungerar pa vara sprak (franska och svenska) plus engelska (bodde i Montreal !) och även pa spanska (bor nu i Barcelona)
juni 17, 2011 den 1:41 e m
Fint! Vi var lite inne på det en omgång, enda problemet är att hans familj, om det finns en katalansk version av ett namn, använder den istället. Och på katalanska blir det Nicolau… där o:et uttalas likadant som u:et-
Nico gillar jag-kallas han så ibland? Roligt att ni är så ”lika ” oss, jag menar Montréal-Barcelona-Sverige, och att du hittat hit!
juni 17, 2011 den 2:31 e m
Ja, pá franska blir det ofta Nico, pá engelska Nick…
Minns inte hur jag hittade till din blogg, antagligen genom nágon annan Barcelona-svenska. Gillar den väldigt mycket av olika anledningar och blev särskilt intresserad när du nämnde flytten till Montreal. Vár situation liknade väldigt mycket er, fast med en generations skillnad ! Efter 5 ar i Paris kom jag som 28-áring med min franske man och 4 mánaders dotter till Montreal dár min man fátt anställning efter avslutad MBA. Vi skulle stanna 1 ar för att sedan bli skickade nágon annanstans, men det blev 32 ár (i Verdun, men pa Nuns” Island – Ile des Soeurs) innan vi flyttade till Barcelona 2006. Vár son bodde redan här sedan 2003 och vár dotter och barnbarn i England.
Vi trivdes, mestadels, i Montreal men älskar Barcelona och har aldrig ángrat att vi flyttade. — Hoppas du fortsätter blogga, jag tittar troget in varje dag (sá det kanske var pá tiden jag ”presenterade” mig !)
juni 17, 2011 den 9:10 e m
Oj! Île des Soeurs dessutom- alldeles bredvid oss även om det är rätt skilda världar…
Spännande att veta mer om Er! – dig och sin familj. Det blir så ensidigt att blogga ibland. Jag blir glad av att någon följt mig så länge utan min vetskap- det har hänt förut och jag blir lika förvånad varje gång. Men det är bara kul!
-Fast ännu mer nu när jag vet lite vem du är förstås.
Jag förstår att ni trivs i BCN! Har man ett bra boende så är det få städer som slår Barna. Jag saknar att bo där väldigt mycket men möjligheterna för oss är extremt mycket större här.
Och så förstår jag att du föredrar närheten till barn och barnbarn i Europa. Just avståndet till familjen är det värsta…
juni 18, 2011 den 11:37 f m
Pojknamn ÄR svårare, varför är det så? Vi hade ju ett komplett flicknamn men nu har vi fått tänka om… Jag TROR att vi har en vinnare men O är en sådan person som i ALLT vill ha sina ”options open” så det lär nog inte fattas ett beslut förrän det är dags.
– ska uppdatera den privata bloggen…
Det är ju extra svårt när man bor utomlands med två olika nationaliteter och en massa olika språk inblandade – det ska funka på svenska, spanska, franska och engelska (plus katalanska för er). Puh!
Jag slappnade av på riktigt för första gången i typ vecka 22 och nu är det en massa oro igen