Sweden
Varma Sverige. +27. Grönt. Mitt i sommarn.
Resan gick sådär. Bra om jag är osjälvisk och tänker på lilla O som sov som en prinsessa hela tiden. Ganska bra om jag är självisk också eftersom hon ju sov= inte skrek och / eller sprattlade. Men inte bra om jag tänker på att jag inte kunde sova en blund men var dödstrött, resan inleddes med tre timmars kraftig turbulens vilket i min trötta, hormonstinna kropp väckte den gamla flygrädslan till liv. Det var mörkt och planet krängde och skakade och slutade aldrig som det brukar. Folk som ville gå på toaletten fick inte. Jag hörde fel när flygvärdinnan talade med en annan passagerare och trodde att hon sa ” det kan bli stormturbulens men vi får hoppas att det inte blir det” , när hon egentligen sa “det kan bli långvarig turbulens men det är absolut ingen fara”. Den där dödskräcken var det länge sedan jag kände och jag började tycka synd om bebisen i magen. Inte bra att stressa och vara orolig, säger de ju. Så jag ropade till mig en av de välsminkade kvinnorna med de åtsramade frisyrerna och så erkände jag: “I’m scared!” Undrade om jag hade anledning att oroa mig. Nej, sa hon förstås med sitt bredaste leende som hon tyvärr tappade då turbulensen höll på att välta henne över mig och lilla O. “Det är bara lite obekvämt men det är absolut ingenting att oroa sig för”. Jag vet ju egentligen att det oftast är lugnt och nu när jag sitter här på land känns det hela befängt. Men sedan när har rädsla något med logik att göra? Jag förklarade att det var extra obehagligt när jag ju reser med min lilla och att jag är extra lättskrämd nu eftersom jag är gravid. Och vad jag blev bortskämd sen av alla flygvärdinnor! Fick framförallt massor med information hela tiden. Om varför det lät som det gjorde och så. Intressant faktiskt.
På flyget igår lovade jag mig själv att aldrig mer flyga. Det löftet håller jag förmodligen i flera veckor…
Hur som helst. Vi kom fram, vid liv, och jag somnade så fort jag fick tag på en säng. Utan någon att passa O undrar jag hur det skulle ha gått -jag kunde omöjligt hålla mig vaken. Och nu är vi båda jetlagade så det heter duga. Sex på morgonen och jag funderar på att gå och lägga mig igen -för att få min nattsömn. Om du tycker att detta inlägg är extra spretigt har du förklaringen.
New York.Fantastiska stad! Jag vill bo i New York om jag ska bo over there. Kan tänka mig att den känslan drabbar tusentals människor varje dag. Men om jag jämför med känslan jag fick till exempel i Los Angeles så är detta något helt annat. Californien fascinerar också, det är Hollywood, kändisar och prestigefyllda Universitet -allt är inte yta. Och så klimatet på det. Men tanken på att bo där var inte tillnärmelsevis lika lockande som att bo i New York. Inte a
Men en sak i taget. Nu Sverige och barnen. Barnen.
Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized
juni 30, 2011 den 5:49 f m
Nej, vad jobbigt att det var sådan turbulens! Jag är inte flygrädd men gillar inte alls när det blir sådär riktigt skakigt på flyget. Självklart poppar alltid en oro upp i bakhuvudet då. Skönt ändå att du fick stöd av flygpersonalen.
Och bra att du nu är framme. Jetlaggen brukar hålla i sig ngn vecka ungefär tycker jag. Men man brukar märka att det gå bättre för var dag.
KRAAAM!
juni 30, 2011 den 7:45 f m
Usch ja, inte kul att vara ensam i mörkret när det är turbulent och speciellt inte när man är ansvarig för två andra små… Men ibland är det bra att använda graviditeten som ursäkt, man får oftast ett mycket bättre bemötane
Skönt att ni är framme nu och att det ändå gick relativt smidigt. Hoppas att jetlaggen försvinner snabbt och att tentorna kommer att gå bra!
Stor kram!
juni 30, 2011 den 11:03 f m
Ja, det var länge sedan jag var flygrädd. Jag släppte det men den här gången tog den fart igen -tror jag är överkänslig.
Skönt att vara hemma i alla fall. Tack för lyckönskningarna etc.
Kram på er.