Helt plötsligt

Plötsligt ligger jag där på en madrass på golvet och nattar min dotter nära, nära och oroar mig för hur jag ska kunna fördela min kärlek.

Och så ligger jag där och oroar mig för framtiden som jag hade så klar för mig. Plötsligt har jag ingen aning längre. Jag vet bara att det är hon och jag och han och liten.

Så plötsligt släpper oron och jag är lycklig ett ögonblick. För det kittlar i min mage och hennes andedräkt är varm mot min arm. Jag är inte ensam nu. Hon, min favorittjej är här och vill vara hos mig mest av alla och jag har till och med sällskap inuti min kropp. Det som blir det blir men nu är vi här vi tre. Tillsammans.

Det som är är.

Han skriver och skriver om vår framtid, där långtbortifrån. Om gemensamma projekt. Om att inte behöva vara ifrån varandra så här. Om att ge varandra möjligheten att vara rörliga och komma framåt men samarbeta för att kunna vara tillsammans. Alla fyra.

Allt detta tröstar mitt i förtvivlan. Och jag undrar hur jag skulle ha överlevt alldeles ensam.

Jag minns ensamheten. De där nätterna då jag trodde att den skulle vara för evigt. Alldeles ensam eller ensam med de där sällskapen som till sist kändes tomma. Är det här allt?, undrade jag förtvivlat. Allt man kan vänta sig av livet.

Nu växer det i stället. Allt blir mer och jobbigare och svårare med åren. Men jag är banne mig inte ensam. Så det är möjligt. Allt är möjligt när min rundkindade dotter snusar mot min arm och hennes syskon kittlar mig under naveln.

Tänk om det kunde räcka med kramar för att allt skulle bli bra! Tänk om det gör det? För en stund i alla fall.

En kram och plötsligt är allt bra.

Helt plötsligt blev det ju barn, trots allt.

Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized