Vecka 20
Rapport:
Halva graviditeten har gått.
Gjorde RUL och allt såg bra ut.
“Här är det bara en”
“Som lever?” undrade jag, trots att jag känner rörelser titt som tätt.
Javisst levde den ende därinne. 2 decimeter liv. Officiellt BF sattes till den 21:a december -några dagar tidigare än enligt mensen. Fick dessutom bekräftat att det är en liten pojke. Bryr mig egentligen inte om vad det är, faktiskt. Jag har fått höra “Jaha, du kollade vad det är -själv bryr jag mig inte, jag vill bara ha ett friskt barn” Samma här. Just därför är det inte så viktigt att det blir avslöjat i förväg -det är ju inte det som är det himlastormande vid födseln. Men det är inte alla som är lika PK som jag. O’s och XY’s pojkkusiner- som är i minoritet bland tjejkusinerna- är överlyckliga för att det ska komma en ny pojke till familjen. Igår hade Ugo, snart 5, sagt:
“Jag vill också göra en pojkbebis, tänkte göra en i eftermiddag. Kan du förklara hur man gör, mamma?”
Vi tänker på namn. Känns helt omöjligt fortfarande. Så fort vi kommer på ett namn är det taget, d.v.s någon i våra familjer heter så -eller nära vänners barn. Är det inte så? -det känns inte riktigt okej att kalla sitt barn samma sak som en nära släkting. Eller ens en väns barn. Eller någon man känner för väl.
Men när vi finner ett namn som känns bra så är det hans. Helt enkelt.
Äter järntabletter och är lite piggare förresten, -tack för tipset. Visade sig dessutom att jag visst hade låga värden. De ringde från MVC.
Har mycket sammandragningar precis som med O. Då var det inget jag oroade mig för eftersom jag läst att så länge de inte gör ont är det lugnt. Och det gick ju bra -gick över tiden. Den här gången oroar det mer – jag är mer lättoroad- men jag försöker vara positivt inställd. Allt ser bra ut och det kommer att bli bra. Så det så.
Tänk, O ska bli storasyster. Tänk, en liten pojke. Tänk, syskon. Tänk att kunna säga: “barnen”, “ungarna”.
Tänk, tvåbarnsföräldrar…tvåbarnsmamma.
Vilket ansvar!
Andra graviditeten / barnet är på många vis mindre uppmärksammat. “Jaha, grattis, vad kul! ” säger folk. Ingen tappar hakan. Att han och jag ska bli föräldrar är inget nytt -vi är ju redan föräldrar. Folk -och vi själva-har redan hunnit vänja oss vid detta faktum.
Men, ett till barn till denna värld. En värld där miljontals barn svälter utan att någon orkar reagera. En värld där vissa galningar massmördar ungdomen. Är det klokt?
Ja, tänk dig en värld där ingen gör barn…
Utforska inlägg i samma kategori: dagbok, graviditetEtiketter Gravid
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
juli 28, 2011 den 5:43 f m
Vilka underbara tankar
Ibland, när detta i Oslo hände t ex, undrar jag vilken värld man för in sina barn i. Är det värt det? Men, tänk om inga barn fanns? Tänk vilken tråkig och enormt värdelös värld det skulle vara. Barn lyser upp, de ger glädje och framtidshopp…Jag tror på hoppet, på livet, på godheten…Det är viktigt att tänka på.
Det där med namn är också knepigt. Vad “får” man göra? Jag tycker ändå att man inte kan “paxa” namn. Jag vet syskon som fått varsitt barn och döpt dem till samma namn…för dem kändes det inte konstigt. Huvudsaken man får ett namn som passar och som man gillar…
juli 28, 2011 den 9:20 e m
Jag har en kusin (som jag träffar kanske vart fjärde år) som kom med (lite spydig) kommentar om att vi hade härmat dem/tagit deras pojkes namn. Intellektuellt sett tycker jag det är helt korkat att bry sig om detta då min pojke har ett av Sveriges vanligaste namn men känslomässigt så blev jag stött… och är som du märker fortfarande.
Barnen är det viktigaste av allt, och att sprida sina gener är viktigare än att tänka på svält och död. I alla fall när det kommer till kritan.
Det är klart det kommer att gå bra!
juli 29, 2011 den 12:27 e m
Härligt att höra att allt är bra. Visst är det första barnet som oftast får mest uppmärksamhet men det visar ju inget om hur man som blivande förälder känner. Särskilt inte när det inte varit en rak väg heller. Tycker att varje barn är fantastiskt.
Kraam!
juli 30, 2011 den 2:19 e m
Jag går runt och hoppas på att mina norsk-svenska vänner som också väntar barn (och inte vet vilket kön – det är lite prestige i det där, som om folk ser ner på oss som vet redan…) inte får en som som de döper till det namnet vi har valt – just för att det är ganska vanligt i Norge… Egentligen är det ju ganska fånigt men det känns som det skulle bli lite konstigt om våra barn har samma namn eftersom vi är så nära vänner (även om vi inte ses så ofta). Och så klart får de gärna få en son, det är ju namnet jag har hängt upp mig på
Jag har tänkt mycket på det där med “vilken värld vi lever i” och att få barn i denna värld, speciellt nu i och med attentaten i Norge. OCH den förbjudna tanken, tänk om vårt barn blir … en elak person? Det finns ju inga garantier men man får ju hoppas att med kärlek, närhet och uppmärksamhet så växer barnen upp till goda personer med de rätta värderingarna. (har boken “We need to talk about Kevin” men min syster rådde mig att INTE läsa den under graviditeten)
Kram!!