Lost in Translation
Framme. Hon var inte arg som jag varnades för att hon kunde bli. Bara glad. Men inte lika glad som jag. Det blev precis som jag hoppades. Pusskalas -sen var hon glad och busig! Och jag trött. Hon med tillslut. Nu sover de men inte jag…
Min lilla familj. Jag måste vara hos dem för att må bra.
Skönt ändå att det hade gått bra med pappa en natt. De hade ätit och sovit och varit i parken utan större problem. Idag hade hon blivit kinkig och letat efter mamma. Men jag kom ju bara några timmar senare (efter att hon börjat kinka) så hon hann nog aldrig känna sig övergiven.
Alla känner vi oss hemma, förresten. Det är här vi har vårt hem.
Jetlag.
Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized
augusti 28, 2011 den 12:43 e m
Å myyys! Härligt att ni är hemma alla tillsammans nu.
Kram!
augusti 29, 2011 den 8:44 f m
Låter trots allt härligt att få längta efter lilla O! Och få känna sig hemma, det är alltid skönt att komma hem till sina egna rutiner och saker och ting.