Och så reser vi igen…

Gårdagens stora nyheter: Khadaffis (brutala) död och ETA’s nedläggande av vapnen - för alltid- har svårt att så att säga sätta bo hos mig

Vi har fullt upp med att resa igen. Här är det morgon nu och sent ikväll tar vi nattflyget mot Barcelona var vi kommer att befinna oss de närmsta dagrna innan det bär av mot Stockholm.

Det är väl härligt, det här med att vara en s.k Globetrotter och kunna säga “jag delar min tid mellan Montréal, Barcelona och Stockholm” och liksom dra ut på vokalerna “Montriåååål, Barcelååååna å Stockhåålm”. Och en del av mig tycker det också. Det känns lite pikant varje gång jag byter ett sammanhang mot ett annat och känner mig hemma på mina olika platser.

Jag kan bli skrytigt stolt över att jag kan olika språk. “Drar till Barcelona och pratar med infödingarna (ha ha) på deras två språk, eller till Montréal vart jag släntrar omkring och pratar engelska och franska och så Sverige där jag är hemma….

Men. Det är ju bara språken. Även om de är flera språk så är de ju inte mer än språk. Det är liksom grunden till att kunna ha en riktig relation med någon: att tala samma språk. Men sen då? 

Om jag istället säger det så här: ” Jag kan prata med O’s alla släktingar och kompisar”… ja då är det inte så märkvärdigt längre. Hur många föräldrar kan inte prata med sina barns släktingar och vänner? Jag pratar dessutom som “en utlänning” med de flesta av dem. Hur mycket jag än lär mig, hur “bra” jag än blir, hur många fina diplom jag än erövrar så har jag bara ett modersmål: svenskan. Och det händer ofta att jag slänger in ett “bueno” i en svensk mening …

Ibland önskar jag bara att vi alla bodde i samma lilla stad och talade samma språk. För världen är ju inte mer intressant ju större den är. Livet kan vara precis lika spännande och givande för den som inte rör på sig så hysteriskt som jag. Eller mer.

 Ja, så här sitter jag alltså och gnäller igen trots att jag i somras lovade att aldrig mer göra det vad gäller mitt privilegium att kunna uppleva så många olika världar och resa som vi gör.

Men jag är inte särskilt pigg på att sitta på ett flyg mitt i natten höggravid. Jag kan inte sova. Jag kommer att landa hos tjocka släkten med akut sömnbrist och svullna ben.  Jag vill bara ligga på en soffa och få massage och praliner. Det borde väl vara min rätt som höggravid.

De är många och hjälpsamma. Farmor har erbjudit sig att ta O över natten. Hon tycket t.o.m att hon kunde bo hos henne i 3-4 veckor medan jag pluggar och vilar upp mig. I Barcelona är barnvakterna många, kärleksfulla och ansvarsfulla…men det är ju inte det jag suktar efter just nu. Tvärtom.

Som gravid vill man snarare samla sin lilla familj. I alla fall jag. Jag är som O. Häromnatten vaknade hon till och gnällde och så sa hon:

-Mamma?

- Ja, jag är här.

-Pappa?

-Ja, det är han som snarkar.

-Mjau? 

-Ja, kissen är här hon med.

På den nivån är det. Jag har ingen reslust överhuvudtaget. Jag vill ha min familj hos mig trygga i grottan runt brasan. Och så vill jag smeka mig på magen och sjunga ceremoniella välkomsthymner till gossebarnet. Och så vill jag att vi ska vi sitta där tillsammans tills förlossningen kör igång och då kommer en gammal tant och nynnar visor och baddar mig i pannan medan jag andas och dyker ned i smärtan i någon timme tills han bestämmer sig för att slinka ut,hal och varm med starka lungor….

ja…eller i alla fall: stanna på en plats -tillsammans- och boa.

En nyhet nådde mig dock igår. Inte bye bye Khadaffi och ETA utan “Välkommen till världen Carla Brunis dotter”.  Jaja, hon är Carla Bruni, den modellande, gitarrspelande vandringspokalen bland framgångsrika män- och hennes nuvarande är en föga beundransvärd man i mina ögon. Nu verkar det snarare vara hon som väljer männen och vara på det klara med vad hon vill -men SKITSAMMA- det som fastnade i historien var följande “Carla Bruni- 43- blev mamma till en dotter” 43!  Det är härligt tycker jag när det kommer friska barn så där i senaste laget. Men att “Zarko” hälsade på sin fru på sjukan en halvtimme på morgonen innan han drog till Tyskland på krismöte medan hon födde deras dotter på eftermiddagen / kvällen och sen kom han dit sent på kvällen igen ..

Fy fan för att vara viktig och ha ett “viktigt” liv. Och så missar man det enda viktiga.

Nu är vi ju inte varken viktiga eller har viktiga liv -på det viset- men det är vad jag är mest orolig för. Att föda själv. Vi ska vara ifrån varandra nu snart i några veckor, nästan åttonde månaden ut. Gemensamt beslut för att han ska kunna avsluta ett jobb han annars får sparken ifrån. (Inte så mycket till val egentligen) Jag visar inga tecken på förtidsbörd…och han kommer mer än en månad innan det är dags…men tänk om! Fy fan, tänk om

Stanna du därinne lille vän. Härute är det alldeles för kallt och hårt för dig ännu.

Tillbaka till dagens faktum: vi reser ikväll. Till Barcelona. God mat, långa stränder, fantastisk kultur, hisnande arkitektur, solsken och kärleksfulla släktingar och vänner….

Och jag har mage att klaga.

Ses i Europa!

Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized