Din födelse, Olivia.

Det beräknade förlossningsdatumet hade passerat med en vecka och jag räknade med ännu en veckas väntan.  Jag hade inga förvärkar längre och var relativt pigg och rörlig för mitt superhöggravida tillstånd. Men jag var otålig. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än att snart, när som helst, kunde du bestämma dig för att komma. Och din ankomst skulle förekommas av ett oundvikligt trauma för oss bägge två: en förlossning.

Ja för ett trauma är det – med stark smärta och stora risker för oss båda. Framförallt för dig.

Även det positiva ger nervositet

Söndagen den 7:e mars bestämde jag mig för att storstäda lägenheten. Jag hade tyckt att det behövdes ett tag och sa till pappa din att jag trodde att det var därför det dröjde. ”Tonterías” sa han, men vi skrubbade rent i vartenda hörn här hemma. ”Så ja, nu kan hon komma” , sa jag trots att jag inte var helt övertygad.

Pappa sov tungt den natten. Som han alltid gör. Själv kunde jag inte sova trots att jag var trött. Jag låg i sängen med min lilla netbook och slösurfade. Läste kvinnors förlossningsberättelser, som den här, – något som blivit som en drog. Runt två kände jag hur ögonlocken föll ihop så jag stängde av och släckte ned. Men tankarna rusade. Ändå trodde jag inte…

02.30 8:e mars. Det knäppte till i magen. Det där kände jag igen. I alla de där förlossningsberättelserna jag hade slukat vittnade kvinnorna om att det gör det när vattnet går. Men det var nog bara gaser eller något…

Just som jag tänkte så kände jag hur det sipprade ut vatten. Och då visste jag. Jag visste att om jag reste mig upp skulle det forsa. Jag tände lampan och flög upp. Och som det rann. Det var genomskinligt och inte missfärgat, konstaterade jag lättat. ”Ignasi, he roto aguas” meddelade jag din sovande far.

Med sömnmosigt ansikte men glasklar röst undrade han ”¿Qué?” och jag upprepade det, även för mig själv. Vattnet hade gått. Du var på väg.

Pappa vaknade, katterna vaknade, lamporna tändes.  Pyjamasbyxorna mina var dyblöta, jag satte på mig nya och dubbla bindor. Det skulle fortsätta. Jag visste ju det. Och värkarna skulle sätta igång. ”Nu börjar det snart -jag kommer att lida” , sa jag leende. Vi kramades. Katterna dundrade omkring och jagade varandra hysteriskt. Pappa duschade och klädde sig och lagade sedan spagetti- här skulle kolhydratsladda inför pärsen. Klockan var nu 04.oo. Sedan duschade även jag. Länge.

Värkarna började så smått efter bara 20 minuter, de var annorlunda än förvärkarna, kändes i magen och ljumskarna, gjorde ondare, en helt annan sorts smärta än något jag tidigare upplevt. Det gick i vågor, började svagt, blev snabbt som starkast och klingade därefter ut rätt långsamt. Men de var fortfarande fullt uthärdliga.

Vi ringde förlossningen där de ville veta i vilken vecka vi var, om fostervattnet var missfärgat och huruvida vi ville ha en naturlig födsel eller ej. -Jo, det ville vi. Vilket bl a innebär att man istället för att komma in och genast bli igångsatt, som man annars blir rutinmässigt i Spanien om vattnet går, så väntar man på att värkarbetet sätter igång naturligt. Vi beslöt oss för att vila.

Värkarna kom var 5:e – 6:e minut. Jag upptäckte att det var viktigt hur jag låg eller satt för att jag skulle tycka att det var uthärdligt. Jag fick en värk liggandes på rygg, halvt vriden till höger -rätt obekvämt, och smärtan blev då mycket mer intensiv. Försökte vrida på mig  under värken men då blev det ännu värre. Slumrade till emellan värkarna men tyckte inte om att bli väckt av smärta. Fixade det bättre då jag förberedde mig.

Timmarna gick. Vi hade tid för rutincheck hos Carme, min förlossningsläkare, på hennes mottagning klockan 11. Tänkte strunta i det och ses på sjukan istället, men ringde henne. Hon tyckte jag skulle komma till henne och kolla att allt var bra och hur öppen jag var. Sen kunde jag åka hem igen om jag ville.

”Nej, nu tar vi med allt vi ska ha på BB”, sa jag till pappa. ”För sedan åker vi in direkt”.

Det var den 8:e mars. Internationella Kvinnodagen.  Taxichaffören var kvinna. Hon hette också Carme. Detta var bara början av den rad kvinnliga yrkesarbetare vi skulle mötas av den dagen. Inte en man i sikte. Hon körde långsamt för att inte behöva bromsa hastigt, för det mindes hon som smärtsamt när hon åkte in till förlossningen för snart 20 år sedan.

”Men vad kallt det är ute! Var det inte vår igår? Och är inte det där snöflingor?”

Jo, du var på väg att födas när snön föll över Barcelona för första gången på förtio år, i mars månad.

Det ska märkas att en svenska är på väg!

Dåligt hade vi packat, i för många väskor.

När vi kom till mottagningen -efter några värkar mot husväggarna i den fallande snön på Barcelonas gator, kollade de hjärtljuden och värkarna. Inga mätbara värkar (¿?) men hjärtrytmen perfekt. La doctora Carme kollade mig och jag var öppen 5 cm.

” La teva filla vol sortir” – Din dotter vill komma ut.

Hjärtklappning. Min egen – inte din. Jag var upprymd, -det var på riktigt.

Sista magbilden:) Fotad utanför mottagningen i väntan på transport till kliniken. Två sekunder senare tog en stark värk över. Jag kände att jag ville komma till en lugn plats för att ta värkarna

Vi tog oss till la Clínica Corachán och blev inskrivna på rum 727, 7:e våningen.

Ett himla rabalder var det om min ”naturliga förlossning”. Den skulle inte ha kallats så om vi varit i Sverige. Jag blev lite stressad eftersom det kunde bädda för missförstånd  -att jag var helt emot smärtstillande – men å andra sidan lät de därmed öppningsfasen löpa naturligt. Det var det jag ville åt. Och jag fick lugn och ro. Framförallt tid.  Nu gjorde det ont. Om jag inte placerade mig riktigt eller om någon av alla barnmorskorna kommit in för att presentera sig så vart det alldeles för jobbigt. Jag provade än så länge bara den sedvanliga profylaxandningen -hade inte testat den där superavslappningen – dyktekniken- än. Behövde mer lugn för det.

Utanför fortsatte snön att falla. Vinden ven och nyfikna flingor virvlade upp  mot fönstrerrutorna.

Barnmorskan Pilar som skulle vara med mig kom in. Hon luktade tobak, var barsk, handfast och uppmuntrande, men lyssnade mest på sig själv. Hon uppfattade det som jag befarat: som om jag var emot smärtstillande och jag ville ju inte att det skulle uteslutas. Det hjälpte inte att jag sa emot, hon tycktes inte lyssna. Men hon var rolig då hon pratade. Jag skrattade flera gånger. Minns inte vad hon sa men jag minns hur jag himlade med ögonen och tittade på pappa. Han himlade tillbaka.

Och så skrattade vi.

Det började göra ordentligt ont. I Spanien använder de sig inte av lustgas.

Jag fick en pilatesboll och den studsade jag mig igenom värkarna på. Vet inte om tanken är att studsa -på kursen snurrade vi höfterna,  men faktum är att det funkande med ett monotont, lätt studsande. Jag ville inte resa på mig, -så fort jag gjorde det kom en värk som kändes som ett dödshot. Bara sittandes på bollen var det OK.

Den starka smärtan kom fort, i början av varje värk, sedan fortsatte intensiteten rätt hög men avklingande ca: 40 sek till. Kinderna blossade vid varje avklingande och varje gång de gjorde det kände jag mig som en vinnare. Jag hade klarat det värsta. För den här gången.

Pilar den tobaksdoftande kom tillbaka och bad mig lägga mig på sängen och sära på benen. 8cm öppen. 18.00. Dags att flytta oss närmare förlossningssalen.

”¿Habéis visto cómo nieva? ¡Es un cáos total ahí fuera, los pacientes no llegan al hospital!

Det var nu det gick fel. Alla pratade om kaoset ute på gatorna och strömmen gick! Här en bild ifrån det nya rummet jag fick – ljuset kommer utifrån korridoren men det gick ibland det också. Bara operation(förlossningssalarna) hölls med egna generatorer. Man hörde vinden vina i fläktsystemet på ett  filmiskt vis.  ”Det här är inte bra” sa Pilar. ”Födande kvinnor behöver lugn och ro”. Det blev mörkt och nödutgångsskyltar lyste rött, ”Exit”.  Jag ville smita ut den vägen.Ville inte längre.

Men jag hade inget val, jag skulle föda barn snart.

De kom in och pressade mig angående epiduralen. Pilar sa att jag inte behövde den men jag litade inte på henne. Jag behövde en trygg miljö för att ta smärtanJag satt på min boll vid sängkanten och bad om att få prova en grej.  Ville prova det där med att dyka i värkarna. Slappna av i käkar(så pass att man dreglar) och axlar och andas normalt. Ta värken så fort den börjar vilket är viktigt och slappna av emellan. Jag vet inte om det var det eller om värkarna var svagare men det gjorde knappt ont då, -inte hälften så ont.

Men så kom Pilar tillbaka och ville kolla om jag öppnats. Ytterst lite. Kanske ingenting. Allt detta i mörker! Jag var nu stressad. Spänd. Värkarna gjorde (därför) ont som fan och det var dags att gå in i förlossningssalen. 19.30.

15º stod temperaturen därinne på. Jag fick en smal brits att ligga på. Obekvämt.  kallt.

Pappa var hjälte och pratade med sköterskorna, hittade värmereglaget och höjde den.

De meddelade mig att den epiduralen jag ville ha, – ”walking”, den som används i Sverige, inte fanns tillgänglig men att jag kunde få en svag dos så att benen var lite rörliga i alla fall. Tvekade fortfarande och Carme, förlossningsläkaren min hade inte kommit.

Men hon kom till slut. Jag log då jag såg henne. Hon berättade att en annan av hennes patienter inte kunnat komma fram iom snöovädret och fått föda på en klinik de hittat på vägen. Tur att det inte blev motorvägen.

Hon kände hur det gick för mig, om jag öppnats mer. Men det gick långsamt. Ett beslut om oxytocin-dropp och svag epiduralbedövning fattades.  Jag skrek mig igenom ett par värkar. På rygg i den där miljön gjorde det groteskt ont. Fick prova krysta men det såg trögt ut.

”¡Epiduraaaal!”

En liten chilensk narkosläkare -kvinna såklart- kom in och stack mig i ryggen. De körde ut pappa under tiden eftersom det är känsligt. Jag fick inte röra mig en millimiter, -vi väntade ut en värk. Jag sattes upp på britsen och Pilar lutade sin panna mot min och höll i mitt huvud. Tobakslukten så nära gav mig barndomsminnen – vuxenlukt. Hon talade lugnt till mig, sa ”quieta, quietita” ”Stilla, stilla” Just där och då tyckte jag om henne.

15 min senare fick jag börja krysta igen.  Klockan närmade sig nio. Vi trodde att du skulle vara hos oss inom en timme.

Jag började gråta. Massor.

För du skulle snart vara här.

Och det verkliga arbetet hade börjat. Jag krystade och krystade, i gynställning och liggandes på sidan. Men du ville inte komma ut, åkte fram och tillbaka. Jag ville ställa mig upp men fick inte iom bedövningen.

Bedövningen var dock svag så det gjorde ont i alla fall.

Svetten rann. Timmarna gick.

Pappa satt vid min sida hela tiden.

Klockan blev nio, blev tio, blev elva…  De sa att jag krystade fel. Att jag inte fick bli röd i ansiktet.  Hur skulle det gå till?

Jag krystade och krystade. Rödare och rödare. Men du ville inte komma. Jag blev besatt av att föda innan tolv. På kvinnodagen.

Då kom febern.

Och det var då jag började tveka på om jag skulle klara det. De också. Pilar tryckte på magen för att hjälpa mig i krystningarna. Pappa blåste mig i pannan. Pilar ljög hela tiden och sa ” bara tre gånger till”. Carme kollade surt på henne och sa ”¡hombre!” vilket i det fallet betydde  ” hörru- det stämmer väl inte riktigt!?”. Jag kände mig lurad gång på gång av Pilar. Carme däremot var ärlig.

Febern steg.

Nu blev det bråttom, tio i tolv packades jag in i gröna tyger. Kunde jag inte krysta ut dig själv skulle tång användas. Pappa sa att jag skulle fixa det. Jag trodde honom inte. Men så krystade jag.

Jag krystade så att jag blev röd som en tomat. Nu fick jag bli hur röd jag ville. Pappa kallade mig campeona,

”Calla” sa jag.

”Håll käften!”

Mer oförskämd än så blev jag inte.

Carme sa ”Ara, ara t’ho dic de veritat” ( nu, nu menar jag allvar) Och jag kände ditt huvud. Tror att det gjorde ont men jag minns inte.

Carme stoppade mig och frågade om hon fick klippa lite för jag skulle spricka. Sí! Skrek jag. Gör vad du vill! ”Ok jag klipper men du slipper tången.”

Och sen kände jag hur du kom ut.

0:07, den 9:e mars efter fyra timmar fram och tillbaka i födslokanalen kom du.

För du ville inte dela dag med jordens alla kvinnor. Du ville ha din egen.

Du kom ut!

”Mami” sa Pilar och gav dig till mig.

Jag höll i dig.

Jag höll faktiskt i dig!

Älskade! sa jag på svenska. Hundra gånger.

Du skrek. Du levde.

Hej!

Pappa klippte navelsträngen efter att den slutat pulsera.

Sen ville Pilar klä dig.

”Jag vill ha henne naken!” beordrade jag.

”Det blir för kallt!” sa hon.

”Skitsnack, hud mot hud och med en filt blir det inte kallt”, insisterade jag och fick som jag ville.

”Hon snackar bara en massa strunt den där dumma tanten” sa jag högt till dig på svenska.

Pilar fick vänta. Pappa och jag luktade på dig. Sött. Mandel. Kondenserad mjölk. Vi tvättade av dig. Grät. Jag pratade med dig. Pussade dig. Pussade pappa. Älskade dig. För alltid.

De fick dig några minuter för att väga och kolla dig – inte klä dig.

Då, när du inte var hos mig, märkte jag att Carme satt och sydde mig.

Och ont gjorde det!

”Är moderkakan ute?”, undrade jag förbryllat.

”Ja”

Hur kunde jag missa det?

Bara du, Olivia, bara du kan få mig att glömma en så blodig och smärtsam verklighet.

Jag fick tillbaka dig och du hittade bröstet!!

Pappa kysste oss.

Och livet hade bara börjat.

1 vecka senare i pappas armar.

(* Fick ett mail ang. språk. Pilar var från Aragón och talade således spanska. Carme, min fantastiska läkare talade katalanska och jag med henne. Jag och pappa pratar spanska ibland och katalanska ibland -har ännu inte klurat ut i vilka situationer vi väljer vilket språk. Han pratade katalanska under förlossningen och jag blandade. Han förstår mig när jag talar svenska och kan själv en del -när du växer upp blir han nog bättre och bättre. Med dig talade jag förstås vårat språk -svenska)